Stage-festivalen på Korjaamo i Helsingfors erbjöd på upplevelser från det svårgripbara och subtila, det spektakulära och existentiella till det glasklara, okränkbara och utsatta.
Stage-festivalen och Korjaamos nya scen Vaunusali invigdes av Katariina Numminens föreställning Karjalala, ett dokumentärt teaterstycke som tar rummet och historien i besittning på ett kontemplativt sätt, ett sätt som liksom låter saker stå bredvid varandra – och samtidigt är det något som sker.
Karjalala är en fiktiv ort, såväl minnenas som teaterscenens Karelen, ett ställe man återkommer till, ett namn man hakar upp sig på, en plats som ständigt omformas av den mening man tilldelar den och tillika ett ställe man ständigt måste förhålla sig till. I centrum står Katariina Numminens inspelade intervju med sin mor Maija Numminen vars minnen för tillbaka till barndomens Karelen, det privata landskap hon och hennes familj tvingades lämna av politiska skäl. Och det är runt dessa storheter föreställningen utspelar sig, mellan det privata och det politiska, mellan minne och historiskt skeende och det är röst och reception som utgör huvudaktörerna.
På scenen rör sig sju skådespelare, fem kvinnor, två män, en generation yngre än Maija Numminen och en generation äldre än det jag hon i sina minnen återvänder till, deras aktivitet styrs av lyssnandet till det som kommer ur de högtalare de ständigt flyttar på. I inledningen bygger en av dem ett hus av det orangefärgade rep som återkommer i scenografin, repet utgör också en väv eller ett nät i taket och det hus som byggs visar sig vara otillförlitligt, det kryper in på och rämnar runt sin byggerska.
Skådespelarnas och publikens lyssnande möter varandra, glider förbi, låter saker vara som de är. Samtidigt söker skådespelarna frenetiskt efter ett förhållningssätt till de ljud som kommer över dem, till den verklighet som tränger sig på. Men dessa är inte bestående och de kräver ständigt nya uttryck.
Stundvis sker nästan ingenting och ett lakoniskt lugn lägger sig över salen, de två ljuddesignarna sitter vid sidan av scenen framför en spårvagn, ljuden från högtalarna hörs fortfarande, någon rör sig på scenen men ingenting tycks hända. Ändå infinner sig ett tillstånd som öppnar för reflektion över vad denna aktivitet egentligen är. Och stundvis blir samma uttrycksmedel till en symfonisk kontrapunkt. Denna orkestrering är säregen i det att Numminen ger rum åt något subtilt och svårgripbart, åt ett intet som varken är provocerande eller uttråkande, utan snarare ett klargörande sätt att låta saker stå nästintill orörda men verksamma bredvid varandra.
Karjalala är ett stycke historieforskning som får sin betydelse av att det låter sin åskådare inse det kanske inte förrädiska, men vacklande politiska och historiska bygget som är det hus vi bor i, det minnenas landskap vi rör oss i. Det stora i detta stycke är inte att det suddar ut gränser, utan att det låter saker stå sida vid sida och på så sätt visar en öppning, helt i linje med det som sker i slutet då halldörrarna öppnas ut i Helsingforskvällen och relationen mellan ute och inne gör sig gällande.
Död och illamående
I Story of a Rabbit tar skådespelaren Shon Dale-Jones naiva och charmiga alter ego Hugh Hughes sig an frågor om döden genom två händelser i sitt liv, grannkaninens respektive faderns död. Den brittiska gruppen Hoipolloi står för populär teater som strävar efter att vara berättande och glädjefull, och mycket av föreställningen går ut på att skapa en atmosfär av värme och spontanitet i relationen till publiken. Genom både stand-upens och distanseringens medel växer en berättelse fram som blandar fakta och fiktion (”det finns saker vi vet med säkerhet och saker vi inte vet någonting om”) i ambitionen att låta publiken tillbringa en och en halv timme i ett humoristiskt förhållande till döden och teatersituationen.
Hughes gör det klart att detta är en föreställning, men att man inte alltid kan veta var någonting börjar och var det tar slut. Och visst skapar han ett förtroligt och lekfullt förhållande till sin publik, problemet för mig blir bara att jag inte tycker att han säger något särskilt om vare sig döden eller teatern. Och även om han ganska snabbt i slutet kommer fram till att han hade fel i början; det är inte döden som är spektakulär, det är livet, så har jag inte upplevt den humorns frälsning Hughes ger sig ut för att ge. Då är bekantskapen med denna öppna och varma, men fiktiva man och hans tystlåtna musikervän Aled en större behållning.
Den kroatiska föreställningen At the Other Side av Bobo Jelcic och Natasha Rajkovic närmar sig ensamhetens och verklighetens gråzoner genom en absurd äckelrealism och en fragmentarisk berättarteknik. Jelci´c och Rajkovi´c har arbetat fram föreställningen tillsammans med de fyra skådespelarna och resultatet är rollarbeten som på samma gång är ärligt avklädda och ironiskt distanserade. Föreställningen rör sig mellan fantasi och verklighet, mellan illusion och den faktiska teatersituationen.
Historien som berättas är i sig inte långt från ett ganska traditionellt kammarspel; en ensam kvinna lämnar sällan sin lägenhet, hon besöks av sin son och sina två grannar och människans ensamhet och illamående spelas upp framför oss genom deras möten och icke-möten. Men det är ambitionen att verkligen gå in i det banala och groteska för att berätta något om det mänskliga livet som genomsyrar hela föreställningen och gör att den blir mer av en händelse än en berättelse. Akten att lyfta fram men ändå lämna denna kvinna ensam är inte bara existentiell utan också politisk. Och genom detta får titeln sin betydelse, ensamheten skapar gränser, plötsligt står du på den andra sidan och kan inte ta dig tillbaka, samhället erbjuder inga broar.
Mellan utopi
och dystopi
Lola Arias och Stefan Kaegi verkar inom den dokumentära teatertraditionen och har tagit steget längre i att utplåna gränsen mellan skådespelare och berättande. Stage-festivalen gästar de med föreställningen Airport Kids (Théâtre Vidy-Lausanne), som de arbetat fram tillsammans med åtta barn i åldern 8–14 som också står på scenen. Det gemensamma för dessa barn är att de på grund av sina föräldrars arbete, ofta i multinationella företag, eller på grund av ekonomiska och politiska orsaker i sitt hemland tvingats flytta, ofta flera gånger, och varje gång skapa sig ett nytt liv och lära sig ett nytt språk.
Med flygplatsen som suggestiv fond kretsar föreställningen kring både alldagliga och existentiella frågor i dessa globala nomaders liv, inte minst handlar det om deras fantasier och deras framtidsbild, som ofta balanserar mellan utopi och dystopi. En av flickorna hoppas till exempel att polygami ska vara tillåtet i framtiden för att hon alltid blir kär och berättar att hon ska bli soldat och leda en armé när hon blir stor för att det kommer att finnas fler krig då. Det är också hon som i slutet står på en av de fraktlådor som fått symbolisera det egna rummet och sjunger att hon inte känner kärleken och hatet, inte hunger eller rädsla och att om tjugo år är det hon och hennes generation som styr världen.
Barnen uppträder med en attityd som är svårgripbar men också drabbande, hela tiden är gränsen mellan jag och föreställning verksam. Det blir nästan overkligt att sitta och se på dem. På något sätt är de inte barn, de är något annat. Ändå ligger det en självklarhet och en självsäkerhet över dem, något glasklart och ovillkorligt. De är på samma gång okränkbara och utsatta. Det är som att ha kommit in i någon annans rike. Samtidigt gör sig teatersituationen och dess maktförhållanden påminda. Att synliggöra dessa barn för en vuxen publik är i sig en politisk handling som får en att fråga på vems bekostnad vi befinner oss här och på vems villkor denna historia berättas.
Stage-festivalen på Korjaamo 15-30 augusti, www.helsinginjuhlaviikot.fi.
Texter om Sir Vantes. Donky Khot, The Cow, July samt Bowling Alone ingår i nästa nummer av Ny Tid.
Karjalala. Regi och planering: Katariina Numminen. Koreografi: Maija Nurmio. Skådespelare: Nina Hosiasluoma, Irina Pulkka, Niko Rajala, Jukka Ruotsalainen, Niina Sillanpää, Anni Tani, Tuire Tuomisto.
Story of the rabbit. Planering och utförande: Hugh Hughes, Aled Williams. Hoipolloi-gruppen.
At the Other Side. Text och regi: Bobo Jelcic, Natasha Rajkovic. Skådespelare: Ksenija Marinkovic, Jadranka Dokic, Kresmir Mikic, Niksha Butijer. Zagreb Youth Theatre.
Airport Kids. Text och regi: Lola Arias, Stefan Kaegi. Dramatisering: Florian Malzacher. Medverkande: Oussama Braun, Patrick Bruttin, Julie Ho, Kristina Kovalevskaja, Aline Lidia de Mello Morais, Clyde Philippoz, Sarah Serafim, Juliette Scapi.
Sofia Aminoff
