Call Cutta-upplevelser

av Heidi Johansson

Jag läste att det var regissören Stefan Kaegis fascination för telefonen, och den under Indienresan väckta nyfikenheten gentemot telefonförsäljare, som gav honom inspiration till det Festspelsaktuella teaterprojektet Call cutta in a box. Under senaste tid har jag själv blivit uppringd av ett par bisarra instanser – eller vad sägs om Naisten sukkakerho (Kvinnornas strumpklubb) till exempel?

Några gånger då jag gått fram längs gator i stora städer har en i husfasaden fäst mynttelefon börjat ringa. Ibland har vi med ett par andra förbipasserande stannat upp och tittat förbryllat på varandra, men ingen har ändå kommit sig för att svara.

Under ett par år jobbade jag på en telefonjour och kom att fundera en hel del på apparatens begränsningar och möjligheter.

Vid det här laget är det redan många som skrivit om sina Call cutta in a box-upplevelser. Vi har läst om ljusen i rummet som styrs av telefonförsäljaren, klockan vars visare plötsligt skenar iväg, och vattenkokaren som kopplas på utan att man själv gör något. Inte ens konversationen kan man kontrollera. Den unga killen A som ringer upp mig verkar mycket avslappnad och skämtsam. En stund talar vi om ditt och datt, sedan kan jag inte låta bli. Hur är det att göra en sånhär grej som Call Cutta? undrar jag. Efter en stunds tystnad medger A att alla som svarar egentligen inte verkar så ivriga på att vara med. ”Du vet, dom har inte så mycket energi. Det blir jag själv som får dra hela showen.” Kanske människor ändå förväntar sig en mer traditionell teaterupplevelse där man bara lutar sig tillbaka och får berättelsen uppdukad framför sig?

Stefan Kaegi kallar telefonen för ”den moderna biktstolen”, och säger sig vara förbluffad över hur personliga saker vi är beredda att delge detta plaststycke och personen i andra ändan. Inget annat föremål vet så mycket om oss. När jag tänker efter har jag själv också svarat på ganska personliga frågor under Call cutta-samtalet. Det gick av bara farten. Lider du av några sjukdomar? Lever du ett lyckligt liv? Vilket är ditt livs största misstag? Vilket djur skulle du vilja reinkarneras till? I själva verket sitter jag mitt i Kiasma innanför papperstunna väggar och tänker högt. Min diskussionspartners egna svar är intressanta. Han tycker sig börja vara färdig med jorden sådär ur ett markperspektiv, och hoppas på att få utforska världshaven härnäst – i form av en delfin. Efter det står reinkarnation till fågel på önskelistan för att avrunda det hela med ett uppifrånperspektiv.

Jag blir nyfiken på om allt det A berättat om sig själv och sitt liv är sant eller om han hittar på. Är han skådespelare? A bara skrattar. Senare inser jag att det inte är så stor skillnad om han är skådespelare eller telefonförsäljare. Det finns knappast ett mer rollspelsbaserat yrke än just telefonförsäljare där man måste skönja minsta lilla nyans i sin samtalspartners röst och anpassa sin egen roll efter den andras humörsvängningar. A visar mig på skärmen hur det ser ut på hans kontor. Några jobbar på teaterprojektet, och de har pappersskyltar framför sig med texten ”Helsinki”, ”Berlin” etc. för att påminna sig själv om vilken stad de kommunicerar med. Andra säljer mobilabonnemang till Australien. Så enkelt är det.

På väg hemåt funderar jag hur upplevelsen påverkat mig. En sak är säker. Om mynttelefonen på gatan ringer en gång till ska jag svara och fråga personen i andra ändan om den lever ett lyckligt liv. Och om flickan från Kvinnornas strumpklubb ringer mig igen vill jag höra hennes historia. Åtminstone ska jag fråga vilket djur hon skulle vilja reinkarneras som.

Heidi Johansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.