Han är oupphörligt produktiv, Claes Andersson, nu aktuell med sin tjugoandra diktsamling Lust. Hans engagemang och musikaliska aktiviteter tar sig uttryck i det han skriver, alltid välbalanserat mellan det samhällskritiska, allmängiltiga och det personliga.
”Dikten är – som mänskan och de andra djuren – gjord av brosk och ben,” säger Claes Andersson, och av kärlek, hopp och sorg, av tillit svek och en skönhet som består, liksom av mycket mer, t.ex. lusten som vid sidan av döden går som en röd tråd genom den nya diktsamlingen.
Claes Andersson är sig lik i Lust, alltså igenkännbar i sin humor, sin ironi, i paradoxerna och i sin blandning av stillsam meditation över och starkt uttalad oro för världens gång. Dikterna har fått en mörkare ton, så ingår här också Svart bok 1 och 2, men resignerad är den sällan.
”Man spår hundra meter höga vågor nästa gång/ Att Europa sjunker undan och förvandlas till havsbotten/ Som det försvunna slottet jag byggde på stranden.” I en annan dikt heter det att ”Kärleken då den förnekas är allt vålds upphov/ Allt vi lät bli att göra förföljer oss i våra/ drömmar” och i en tredje, mera personligt: ”När man har varit nära gränsen några gånger/ känns inte tanken på utplåningen längre lockande.”
Alla och allt ska dö
Vad som helst kan hända och har hänt, skriver han. Det gör det också i hans dikter, där både ljusa och hemska minnen från barndomen dyker upp lika väl som överraskande erfarenheter och insikter ur nuet. Lusten finns och sorgen, man kan tappa besinningen, men gör det inte: ”Man låtsas att det regnar och spänner upp/ paraplyerna”.
Jag kunde citera hur mycket som helst ur Lust, som bereder mig just lust, vilket alltid Claes Anderssons dikter gör. De inspirerar, kanske för att de utstrålar en oemotståndlig energi, livslust och kanske kamplust, jag har svårt att lägga fingret på det, men dikterna är drabbande, ger mig tankar att stanna upp inför och spinna vidare på.
Kärleken och hatet går sida vid sida, men som det heter i slutet på varje dikt i sviten Par i olika variationer: allt och alla ska vi dö. I dem drar både jaget och duet, vi, han, hon och de förbi i berörande rader om hur allt blir och kunde ha blivit, fumlighet, yrsel och den alltid närvarande frånvaron.
Kroppen, kriget, credot
Avdelningen Kroppen är kanske den jag i den här boken tycker bäst om, kanske för att den så sinnrikt och ömsint blandar det personliga och det politiska. Det är det bara han som kan få rader som ”snart är jag avgnagd, en skugga bland skuggor” att gå ihop med ”svälten, fetman, terroristen och patrioten” i en och samma dikt.
Det finns mycket poesi i världen, men få poeter som med en sådan intensitet vid sidan av den egna smärtan och livets skönhet får med tillståndet i världen, det mänskliga dilemmat, girigheten, våldet och ”vår omåttlighet, att vi därigenom/ förverkade vår rätt till ett gott liv i harmoni med/ naturen och oss själva”.
Här handlar det bland annat om kriget, om murar och allestädes närvarande kameror, liksom om allt vackert vi kunde röras och beröras av, men helt enkelt slog ihjäl (i dikten Credo).
I Lust växlar vackra rader, rader om hus av ben, om poeter och jazz med mera realistiska om t.ex. barn i Rwanda vars halsar huggs av och vars huvuden i samma stund rullar på mattan i vårt vardagsrum.
I alla diktböcker finns det dikter man tycker mera och mindre om, men jag vågar lova att de som tagit till sig Anderssons tidigare dikter tar till sig också Lust.
Claes Andersson: Lust. Söderströms 2008.
Mary-Ann Bäcksbacka
