Stage-festivalen på Korjaamo bjöd på både intensiv grymhet och framtidshopp i form av teater som är stort som livet och teater som avslöjande konstruktion.
Det mänskliga livet lyser i brännpunkten mellan idealism och diktatur i Dmitrij Krymovs laboratorium. Han och hans elever gästade Korjaamos teaterfestival Stage med de visuellt och existentiellt eggande föreställningarna Sir Vantes. Donky Khot och The Cow, den första baserad på Cervantes roman Don Quijote från början av 1600-talet, den senare på Andrej Platonovs novell från 1920-talet.
I Sir Vantes. Donky Khot kommer skådespelarna en efter en in och ut ur dem faller spån, mer och mer blottar de sig, renar sig inför publiken, förbereder sig för en offerakt. Först är det en av kvinnornas hund som offras, sprättas upp och ut ur den kommer – mer spån.
Sedan äntrar Don Quijote själv scenen, en glasögonprydd gestalt tre gånger så lång som alla de andra karaktärerna. Och gång på gång dör han, gång på gång fäktas han mot väderkvarnarna … Vi får se honom möta Kärleken och i en serie bildprojiceringar ser vi denna underliga gestalt närvara vid alla de stora händelserna i den moderna historien; han står på månen, han lyssnar till Martin Luther King, han står framför tvillingtornen som snart ska träffas av det första flygplanet o.s.v .
Berättandet är lika enkelt som stort och det hejdlösa karnevalistiska scenspråket är suggestivt och njutningsfullt. Denne riddare är ständigt närvarande och ständigt redo att dö för vår idealisms skull. När man så i en skuggteaterepisod obducerat varelsen för att se var detta egendomliga ljus kommer ifrån vänder sig skådespelarna mot publiken på sin väg ut – och de bär alla glasögon. Även hos Krymov och hans lärjungar gäller det ekelöfska ”[m]an kommer ändå aldrig tillbaka, / ens syn har förändrats”, såväl för konsten som för livet.
The Cow, som är laboratoriets nyaste verk, gestaltar en pojkes individuationsprocess genom relationen till familjens enda ko och järnvägen som går förbi hemgården. Mot kon och de ständigt passerande tågen projiceras ömheten, drömmen om yttervärlden och armodet i denna familj på ett skört och lekfullt sätt.
Bildspråket är återigen karnevalistiskt och använder både stumfilmens och skuggteaterns medel i en helhet som visar världen på ett sätt som är både bekant och lockande. Visst är verket kritiskt mot Sovjet-
tiden, men framförallt synliggör det relationen mellan individ och samhälle.
Kons död innebär slutet på barndomen och istället för att förpassas till sorg och hat ser pojken den öppning som detta är och väljer att bli en del av världen, för också om denna värld vilar på förrädiska strukturer finns det ett framtidshopp.
En grym värld
Från Ryssland kom också skådespelerskan Polina Agurejeva med monologen July av Ivan Viripajev i regi av Viktor Ryzakov. En föreställning där de skenbart enkla sceniska medlen möter en ambivalent och grym text i Agurejevas virtuosa spel som hela tiden befinner sig på gränsen mellan en medvetenhet om det egna agerandet och ett nersjukande i monologens jag.
Detta jag befinner sig på mentalsjukhus i en sextiotreårig mans kropp efter att ha mördat, styckat, ätit och våldtagit såväl människor som djur. I den apokalyptiska berättelsen där mannen blickar tillbaka på de senaste sex åren av sitt liv blir gränsen för vad som är fantasi och verklighet diffus och en lyrisk osäkerhet lägger sig över scenen, lagar upphävs samtidigt som sammanhang röjs.
Sammanhang man inte vill kännas vid gör sig påminda, närheten mellan den unga vackra skådespelerskan, den mentalsjuke mördaren och publiken blir intensiv, frapperande … ingen är orörd av den grymhet och det våld världen bär på.
Den berlinska sjukan
Det tyska bidraget till Stage-festivalen var Oliver Bukowskis pjäs Bowling Alone, en pjäs om två kvinnor, den ena i sextioårsåldern, den andra hälften yngre, om ensamhet och de samhälleliga lagar som föder denna.
Bukowski talar i programbladet om den berlinska sjukan som gjort att 70 procent av stadens invånare lever ensamma. Man förälskar sig i den man inte får genkärlek av, konstaterar han. Detta fenomen har han undersökt i skuggan av Berlinmurens fall och i ljuset av mötet mellan dessa två kvinnor.
Resultatet är en tragikomisk studie av ensamhetens lagar som i Markus Heizelmanns regi med Verena Fitz och Juliane Koren i rollerna blir en up tempo-föreställning som inte tvekar inför att gå i direktkontakt med publiken. Glasväggen de spelar bakom stora delar av tiden kan väl tänkas vara fönstren i deras lägenhet, men den talar också om att detta är just ett spel. Även texten talar om att den mer är en konstruktion än ett verk och att den är här för att – åtminstone för en stund, uppehålla oss från ensamheten.
Sir Vantes. Donky Khot. Scenografi och uppförande: Maria Tregubova, Etel Jospa, Aleksander Limanov, Jelizaveta Dzutseva, Vera Martynova, Natalja Gortsakova, Anna Perezokina, Mihael Umanets, Aleksandra Osipova.
The Cow. Scenografi: Maria Tregubova, Vera Martynova, Etel Jospa. Skådespelare: Irina Desinova, Maksim Maminov, Natalja Gortsakova, Anna Sinjakina, Sergej Melkonjan. Regi: Dmitrij Krymov. Laboratory of Dmitrij Krymov, Theatre ”School of Dramatic Art”, Ryssland.
July. Skådespelare: Polina Agurejeva. Regi: Viktor Ryzakov. Teatr Praktika & Dvizjenie Kislorod, Ryssland.
Bowling Alone. Skådespelare: Verena Fitz, Juliane Koren. Text: Oliver Bukowski. Regi: Markus Heinzelmann. Översättning: Jukka-Pekka Pajunen. Schauspielhaus Hamburg, Tyskland.
Sofia Aminoff
