Feminismen som företagsverksamhet

av Helen Korpak

Malin Gustavsson har gått från aktivism till professionalism och arbetar nu som konsult i jämställdhets- och mångfaldsfrågor.

– Jämställdhet berör, och det berör oss alla. Vi måste alla förhålla oss till kön, oberoende av om vi identifierar oss till ett kön eller inte. Jag tycker att det här är en fantastisk ingång.

Malin Gustavsson vet vad hon talar om. Mitt emot mig på ett litet kafé i Tölö i Helsingfors sitter kvinnan som efter sina studier i kvinnovetenskap vid Åbo Akademi (ÅA) bestämde sig för att uppgradera feministaktivism till ett yrke. För två år sedan grundade hon sitt eget företag och är sedan maj 2008 andra delägare i aktiebolaget Ekvalita. Den officiella yrkestiteln är konsult i jämställdhets- och mångfaldsfrågor.

I praktiken innebär det främst föreläsningar, temat må sedan vara allt från genus till jämställdhetsplaner. – Under hela min studietid var det prat med vänner om hur vi skulle grunda en firma när vi blev färdiga. Sen blev vi det plötsligt och alla försvann till olika arbetsplatser. Jag blev ensam kvar. Vad var min plan? Ja, men den där firman! berättar Gustavsson. Nog med glimten i ögat, men inte på skämt. – Man behöver inte vara modig för att grunda ett företag, utan det handlar om att ta vara på sin kompetens. Om man är bra på något och vill något, varför inte bli sin egen i så fall? Företaget var för mig ett naturligt sätt att lösa något som inte ens var ett problem.

 

Feminist i vuxen ålder

Feministisk aktivism utövas det nog i Finland, och det är delvis tack vare Gustavsson vi haft ett feministparti vid ÅA och fortfarande har nätverket för feministiskt självförsvar. Engagemang och ständig uppdatering är förutsättningar för vilken företagare som helst, och Gustavsson är inget undantag. För det mesta måste hon åka utomlands – jämfört med Sverige släpar Finland långt efter i jämställdhets- och mångfaldsdebatten.

– Men vi slipper i alla fall göra om Sveriges misstag, säger Gustavsson optimistiskt.

Det är svårt att tro att någon med en sådan passion och ett sådant intresse för sitt yrke kan ha upptäckt feminismen först i vuxen ålder, men så ligger det till i Gustavssons fall. Som tonåring lydde valspråket ”alla är sin egen lyckas smed” och feminism verkade som offerskap snarare än empowerment.

– Jag är uppväxt med en stark känsla för rättvisa. Min mamma är tvilling, och hon har en bror. De såg sig säkert som jämlikar, men mamma har berättat att det alltid gjordes en väldig skillnad mellan kön. Det gav henne och sedan mig en stark individualistisk syn; man är snarare ett neutrum än ett kön. Visst har jag haft ett rosa flickrum och rosett i håret, men ändå …

Det var först vid universitetet som feminism kom in i bilden, och det nästan i misstag. En vän drog med Gustavsson på kurser i kvinnohistoria på universitetet.

– Först var det idel bla bla bla, det här tror jag inte alls på. Sen hade vi plötsligt en fantastisk föreläsare, Kattis Honkanen, som fick oss att förstå problematiken i att se kvinnor som blir misshandlade som något annat än vi. Det händer ju dem för att de är kvinnor, inte för att de är en viss typ av människor. Det kunde därför också hända mig. Genom att lägga in ett könsperspektiv kunde jag plötsligt förstå barndomsorättvisor som förut bara gjort mig förbannad.

Plötsligt fanns mönstret där, och orsaken till varför klassens bästa flicka placeras bredvid den bråkigaste pojken klarnade. Främst handlade det ändå om identifiering.

– Jag blev plötsligt del av en grupp, jag blev en kvinna. Jag insåg vad det kan betyda. Jag ville vara med och förändra.

 

Ingen åsiktsmaskin

Det händer inte sällan att folks attityder mot en konsult som ska föreläsa om jämställdhet på deras arbetsplats är svala och arroganta, till och med aggressiva.

”Tror du verkligen på ett enda ord av det du säger?” eller en uttråkad blick. Trotsiga frågor som skall ha absoluta svar.

– Jag är ingen åsiktsmaskin, säger Gustavsson skarpt.

– Jag vill inte vara hegemonisk, komma med sanningar. När någon frågar mig hur jag förhåller mig till armén svarar jag bara ”ingen aning”. Jag är inte intresserad av att ha en åsikt om allt.

Gustavsson talar välformulerat med ett leende på läpparna. Hon njuter av vad hon gör, och hon vet vad hon vill. För henne är en feminist inte bara någon som är medveten om ojämställdhet mellan könen, utan någon som dessutom gör något för att i praktiken främja jämställdhet. Också när vi kommer in på temat stereotyper och människor som säger sig uppleva feminism som något negativt talar Gustavsson med samma lugna röst. Hon har ju själv levt länge utan feminism och känner inget hysteriskt behov att omvända. Det handlar helt enkelt om människors bästa och om insikt.

– Nästan alla lider av könsmaktsordningen, men feminismen ses ofta som ett hot mot ens identitet. Men det är ju egentligen bara att fråga någon hur den upplever att vara kvinna. Finns det normer? Upplever du att du får ett korrekt bemötande? Upplever du att du kan klä dig hur som helst?

– En kvinna i en finskt kontext kan ju också betyda någon som alltid tjatar, någon som är på väg att få burn-out, någon som har har dålig lön – skriver du under det? Det här är ju saker som inte skall ha något att göra med kvinnlighet.

Kvinnlighet. Manlighet. Två begrepp som vi kanske aldrig egentligen kan komma ifrån. Mycket kultur har också fötts ur dessa begrepp, inte minst feministisk sådan, men Gustavsson nämner ingen musiker eller författare som förebild eller inspirationskälla. De finns alla där i det undermedvetna, här och nu finns allt det praktiska och allt som sker i samhället. Feminismen är inget obskyrt, ingen utopi, ingen subkultur. Det är en realistisk dröm.

– Men det handlar inte om min dröm. Det handlar om att väva drömmar med andra.

Helen Korpak

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.