I ett tidigare stadium av Verums reklamkampanj för hälsofil ringlade kolonner av goda bakterier över helsidesannonser i dagspressen – samma trupp som i en nyare reklamfilm tränar inför ”magens försvar” vid ett militärt basläger. I den tidigare upplagan hotade andra bakterier vid sidans nedre kant. Även om perspektivet gjorde dem större så var de fåtaliga inför de goda bakteriernas rationella krigföring med slutna led. Budskapet var tydligt: din kropp är en stridszon som kan invaderas av främmande makt, vidta åtgärder.
Här ställdes alltså den goda vita ordningen mot den främmande svarta invasionen. För visst var de goda bakterierna vita och de onda svarta. Man kan tänka på vad Frantz Fanon skrivit om hur svart alltid fått symbolisera ondska och avvikelse. Ännu större anledning finns att tänka på Donna Haraway. I essäsamlingen Apor, cyborger och kvinnor – att återuppfinna naturen, kan man bland mycket annat läsa om hur kroppens immunsystem kommit att förstås utifrån en krigsmetaforik samtidigt som det används för att diktera jagets gränser och särskilja det främmande. Särskilt uppmärksam är Haraway på hur parametrar som ras, kön och klass spelar in i den metaforiska produktionen:
”Inför åsynen av de folkmord till följd av sjukdomar som åtföljde den europeiska ’penetrationen’ av jordklotet, konstruerades de koloniserades ’färgade’ kropp som den mörka källa till infektion, förorening och så vidare vilken hotade att övermanna den vita manligheten (städer, civilisationer, familjen, den vita personliga kroppen) med sina dekadenta emanationer.”
Just Haraways kritiska blick på hur vi skänker världen mening hör till den stora behållningen av Apor, cyborger och kvinnor. De tio essäerna rör sig i gränslandet mellan filosofi och biologi.
Under läsningen av Apor, cyborger och kvinnor blir det allt tydligare att naturen är en föreställning i dubbel bemärkelse. Den spelas upp inför oss men också av oss. Haraway navigerar mellan seende och sedd, subjekt och objekt på en blindkarta över framtidens eventuella möjligheter till feministiska, antirasistiska och solidariska livsvetenskaper.
Utifrån ett diskurskritiskt perspektiv vindlar sig tankegångarna genom bl.a. primatologi, cybernetik, vetenskapsteori och science fiction. Här finns också cyborgmanifestet som utforskar gränsuppluckringen mellan människa, djur och maskin. I ett av de mer pregnanta kapitlen gör Haraway upp med ”gudstricket”, den osynliga fiktion som tillåtit vita, manliga, euroamerikanska vetenskapsutövare med ekonomiska förutsättningar att agera som en omärkt kategori med rätt ”att se och inte bli sedd, att representera samtidigt som den undflyr representation”.
Som ett alternativ till gudstricket skisserar Haraway en värld av aktivt nätverkande där vi betraktar agenter snarare än objekt, och där en mångfald kritiska perspektiv från skilda utkiksposter samspelar efter de rigida gränsernas sammanbrott. Och det är här det börjar bli riktigt intressant. Det egna seendet kan förena sig med ett annat seende just för att det alltid redan är splittrat och sammansatt. Vart leder då ett skifte från allseende till flerfaldiga, lägesbestämda perspektiv enligt Haraway? Jo, i sammanfattning till ”de nät av förbindelser som kallas för solidaritet inom politiken och ömsesidiga samtal inom kunskapsteorin.”
Själv tror jag det är möjligt att invertera filreklamen. Bakterierna invaderar inte oss. Vi invaderar världen. Och det är hög tid att bestämma oss för om vi ska vara en expanderade farsot eller snälla och samverkande bakterier. Som i youghurt.
Johan Gardfors
