Roms nyvalde borgmästare Gianni Alemanno står på stadshusets balkong och vinkar med den italienska trikoloren mot sina supportrar. ”Duce, Duce”, vrålar folkmassan och många sträcker ut högerarm i en ”romersk hälsning”. Trots den fascistiska estetiken är det den 28 april 2008.
För ett knappt halvår sedan fick vi bevittna den parlamentariska vänsterns undergång i Italien. Landets två kommunistiska partier samt De gröna åkte ur parlamentet i valet i början av april. Prodis socialdemokrater eller Den demokratiska vänstern gick till val under Walter Veltronis ledning utan den breda koalition som regerat sedan 2006.
Istället bytte partiet namn till Det demokratiska partiet (Partito Democratico, PD), och slöt valallians med två mindre, liberala partier. Samtidigt förklarade PD att motsättningen mellan arbete och kapital är över och tog ledare från företagsvärlden på sina listor.
Trots eller kanske just på grund av förändringarna blev valet ett fiasko även för PD. Efter två år på läktaren återtog Silvio Berlusconi makten med sin centerhögerkoalition Il Popolo della Libertà. Andra plats i regeringen tog det migrationsfientliga populistiska Lega Nord med ungefär 8 procent av väljarna bakom sig, dubbelt fler än 2001. Högerns frammarsch var tydlig. Lega Nord hade tagit över gamla kommunistiska fästen uppe i norr och dessutom tydligen kammat åt sig de flesta proteströsterna. Rom hade fått sin förste högerborgmästare på åratal. Och med i Il Popolo della Libertà sitter Alessandra Mussolini som representant för det nyfascistiska Azione Sociale.
Svängen åt höger har inte gått obemärkt i den italienska vardagen. En våg av främlingsfientligt våld har svept över landet samtidigt som regeringens representanter rent av uppmuntrat till det. Då en arg mobb i maj angrep och brände ner ett romskt läger utanför Neapel svarade regeringens Umberto Bossi, ledare för Lega Nord, att ”folket gör det som den politiska klassen är oförmögen att göra” (The Guardian 10.6). Attacken är bara en i en rad övergrepp mot romer och immigranter och har ackompanjerats av skrämselpolitik från myndigheternas sida.
I början av augusti skickade Berlusconi ut 3 000 soldater till Italiens storstäder för att ”övervaka säkerheten”. Soldaterna stationerades naturligtvis på platser som traditionellt haft en central roll för immigranter – tunnelbanestationer ute i förorterna och centrala tågstationer. Samtidigt har ett antal städer drivit igenom förbud som åtminstone indirekt riktar sig mot immigranter.
Den främsta av de här reformerna är kanske de italienska borgmästarnas ökade befogenheter, som lokalt redan tagit sig uttryck i de mest vansinniga av förbud. I Cittadella förbjöds personer med inkomster på under 5 000 euro att skriva sig i staden, i Viareggio har skateboarding förbjudits, och på Italiens sandstränder är nu alla former av försäljning förbjuden (Valtamedia.net 18.8).
Rädsla tycks vara ett av de nyckelord som förklarar de nya politiska vindarna i Italien. Så som i hela Europa har hotet av fundamentalistisk islamism, arbetstillfällens flykt till Kina och okontrollerad immigration – den onda globaliseringen kort och gott – mobiliserat en politisk förskjutning som för tankarna till 30-talet.
En nästan skrattretande ironi är att vänstern var en av de mest aktiva agitatorerna mot globalisering redan på 90-talet. Tyvärr var en stor del av det här motståndet just motstånd mot den ”onda” globaliseringen istället för att den skulle ha sett globaliseringen som ett vapen mot nationalstaten. Nationalstaten, eller i Norden kanske snarare välfärdsstaten, blev vänsterns slagträ mot globaliseringen. Man kan just fråga sig hur mycket den här diskursen bidragit till dagens blomstrande protektionistiska nationalism.
Protektionistiska är nämligen just vad de växande extrema och populistiska högergrupperna idag verkar vara. I artikeln ”Näkymätön aurinko” (Den osynliga solen) i nättidningen Megafoni skriver Kalle Seppä att det här blir tydligt då man lusläser Berlusconi-regeringens texter. Skyddstullar, statliga interventioner i ekonomin, kontroll av immigration och nationalisering av strategiska industrier är vad som lovas.
Det verkar som om Europa skulle ta efter Italien. Den regerande säkerhetsdiskursen producerar sannfinländare, säkerhetskameror, en privatisering av den interna säkerheten, en militarisering av städer och gränser samt ökade polisiära befogenheter. Samtidigt kommer antagligen de socialdemokratiska krafterna att, åtminstone i praktiken, tappa social-prefixet och gå i center-högerriktning – i de få länder de inte gjort det redan. Vad som sker med resten av den parlamentariska vänstern och De gröna kan man just fråga sig.
Svaret beror antagligen på hur de lyckas anpassa sin analys och framför allt sina gärningar till den aktuella situationen. Just nu verkar vänstern ha fastnat i ett evigt manglande av tankar och idéer och glömt att producera nya förslag, medan högern och fundamentalistiska islamister kunnat ge svar på den ilska som de växande skarorna av fattiga och utslagna i Europa törstar efter. Eller som Seppä skriver:
”Då vänstern talade om rättigheter talade radikala islamister [och den protektionistiska högern, kunde man tillägga] om makt: det är inte svårt att förstå vilken inriktning som hade större trovärdighet i Paris banlieus eller i Malmös och Helsingfors östra kvarter.”
Den europeiska, och finska, vänstern sitter fast i ett identitetsträsk, där man bundit sig till det industriella proletariatet, som stadigt minskar i Västeuropa. Då Veltronis Partitio Democratico förklarar att motsättningen mellan arbete och kapital är över gör de det med god orsak. Arbete har blivit arbete i allmänhet, något som finns närvarande överallt och hela tiden i samhället. Det här betyder inte ett slut på konflikten mellan arbete och kapital men det betyder att vänsterns gamla representationer inte kommer att fungera i längden. PD är den här förändringen på spåret men samtidigt slätar partiet över de konflikter som är inneboende i det postmoderna kapitalistiska systemet. PD:s recept klarar knappast av konkurrensen med den mer hårda högern i kristider.
Enligt Seppä låter utgången av vårens val i Italien oss ana vilka två partipolitiska krafter som just nu är att räkna med i Europa: för det första de center-högerpartier som enligt det amerikanska Demokratiska partiets modell förespråkar begränsad immigration, öppna marknader, begränsade skattesänkningar och satsningar på intern och extern säkerhet, och för det andra de växande protektionistiska och rasistiska högerkrafterna som förespråkar utvisningar och stängda gränser, statliga interventioner i form av nationalisering, offentliga investeringar och subventioner samt hårda säkerhetsprogram.
Prognosen tycks träffa nära målet även på våra breddgrader, åtminstone om man får tro opinionsmätningarna bland blivande väljare. Hur besvarar vi utmaningen?
Plagiering och inspiration från: turbulence.org.uk, guldfiske.motkraftblogg.net och megafoni.kulma.net.
Mikael Brunila
