Europeiska sociala forumet i Malmö. Det borde ju vara hur enkelt som helst. Jag menar, vi talar ju samma språk?
Att närma sig den svenska vänstern ur ett finlandssvenskt perspektiv kräver ändå ingående studier, inlevelseförmåga, fantasi och en del galenskap. Och nu är det bara den etablerade partivänstern vi snackar om …
En sådan grej som att svensk Ung Vänster uttalat följer principen om demokratisk centralism. Jag tror faktiskt att det var i samband med dem som jag först stötte på termen, alltså den enkla principen om att ”minoriteten följer majoritetens beslut”.
Jämför med att man i finska Vänsterunga ”allvarligt måste ha skadat organisationen” för att bli utesluten, det ser ut som värsta anarkistsällskapet. I jämförelse, alltså.
Lägg sedan till den vidare yttervänstern. Till exempel Sveriges trotskistgrupper är dubbelt så många till antalet, och medlemskapet säkert minst det tiodubbla. Bland stalinisterna är det ju helt underbart med nuvarande Kommunistiska partiet som tidigare var KPML(r) och innan det hette KFML(r) ”där (r) står för (revolutionärerna)”, för att citera partiets agitprop-orkester Knutna nävar.
Och den ”frihetliga” och/eller ”autonoma” vänstern ger ju helt lika mycket fantastiskt material att förundras över, med buskis-klasskampsfalangen Revolutionära Fronten, svartklädda klassikern Antifascistisk Aktion och inte minst Syndikalistiska Ungdomsförbundet, för oss finnar något så överraskande som en facklig ungdomsorganisation som lyckats bli vägledande inom det nuvarande organisationsfältet, för att inte säga vänstern överlag! De har tagit sig an avsevärt större organisationer i praktiska frågor, senast den kring hur rättigheter kan vinnas för papperslösa invandrare, där till exempel Ung Vänster förespråkat en statsledd lösning och en utvidgad flyktingstatus, medan SUF lett sitt ”moderfack” SAC för att skapa en lösning baserad på realiteterna i till exempel restaurangbranschen: en prislista. Alltså ett register där papperslösa invandrare berättar vad de i verkligheten fått i lön för sitt arbete, så att alla som är med i registret sedan kan kräva ut åtminstone det som ”minimilön”.
Det faktum att de löner som betalas ofta ligger under fackliga överenskommelser är det som lett till konflikterna, där flera större fackförbund tillsammans med partivänstern intagit en ideologiskt fördömande ställning, medan de som arbetar med papperslösas vardag välkomnat en praktisk hållning som förbättrar möjligheterna att kräva ut lön. Lägg till en serie imponerande uthålliga blockader mot skitiga arbetsgivare, där strejkvakter pepparsprejats av polis och åtalats för en massa saker. Några av åtalen har redan hunnit falla i rätten, men 26 strejkvakter är fortfarande åtalade för att ha blockerat en sushirestaurang i Malmö.
Och så kommer ”Europas vänster” till Malmö för att hälsa på. Under Europeiska Sociala Forumet blir Möllevången till något mer än en traditionell arbetarstadsdel, den förvandlas till ett ställe där de sista övervintrande maoisterna kämpar om att rekrytera samma besökare som den massiva Latinamerika-solidaritetsrörelsen, som blir överröstad av anarkisterna, som kritiseras av feministerna.
Och då har jag inte ens börjat med De gröna. Seriöst, alltså. En anti-Ingrid-Betancour-talare på Grön ungdoms middag? Trots att man känner den svenska vänstern, så går det inte alltid att förstå den.
Markus Drake
