Hon är en dotter, en hustru och en mamma. Hon är alltid någons och aldrig sin egen. Joyce Carol Oates senaste roman Dödgrävarens dotter är ett mångbottnat porträtt av en kvinna som ständigt slås ner och ständigt reser sig.

I Dödgrävarens dotter introducerar Joyce Carol Oates en romanfigur som kommer att lämna ett permanent avtryck i litteraturhistorien. Hon heter Rebecca Schwart och föds i New Yorks hamn år 1936. Hennes föräldrar, Jacob och Anna, har lämnat hemlandet Tyskland på grund av nazisternas tilltagande makt. Efter dotterns födelse flyttar familjen Schwart in i den sömniga staden Milburn, där pappa Jacob som i Tyskland arbetade som matematiker, nu får tjänsten som samhällets dödgrävare. Med möda försöker han anpassa sig själv och familjen till den amerikanska livsstilen, men misslyckas. Familjen förblir permanent ingjuten i samhällets bottenskikt och så småningom knäcks Jacob av besvikelsen och förnedringen. En förruttnelseprocess sätter i gång, ilskan och bitterheten äter sig igenom honom. Han förvandlas till en manipulativ sadist som i hemmet utövar både fysiskt och psykiskt våld på barn och hustru.

Den våldspräglade barndomen i det unkna stenhuset intill begravningsplatsen färgar sedan dottern Rebeccas vuxna liv. Förälder–barn-relationen är ett motiv som Oates gång på gång upprepar. Ränderna av faderns besvikelse går aldrig ur, och Rebecca blir heller inte kvitt sin egen besvikelse gentemot modern, som tyst vek sig för pappans våld.

Som 17-åring gifter sig Rebecca med den ökända kvinnokarlen Niles Tignor, men lyckan som ung fru och mor till sonen Niley varar inte länge. Samma vertikala maktförhållande, samma våldsyttringar, som präglade föräldrarnas relation, och pappans relation till Rebecca och hennes bröder, speglas i Tignors och Rebeccas förhållande. Oates påminner oss om den sorgliga sanningen att människan ibland dras till det hon hatar mest.

Ett annat centralt tema är konflikter kring könsroller och de normer som omger begreppen manligt och kvinnligt. Rebeccas make Tignor besitter traditionella manliga egenskaper, han är fysiskt stark, modig, men samtidigt är våldet det enda språk han behärskar. När Rebecca uppfostrar sin egen son gör hon allt för att rädda honom från den här destruktiva mansrollen.

Rebeccas förhållande till kvinnorollen är ambivalent. Som barn känner hon sig främst hämmad av kvinnlighetens snäva kläder. ”Rebecca lärde sig förstå att det var som ett sår. Att vara flicka.” Den vuxna Rebecca framhäver däremot typiska kvinnliga egenskaper och attribut. Hon är noggrann, flitig och kokett. Att anamma rollen blir hennes överlevnadsmetod.

Det är just motstridigheterna och föränderligheten som gör karaktären Rebecca så intressant. Hon är en mästare på att anpassa sig till omgivningen, en kameleont som dessutom lyckas göra en smidig klassresa. Hennes lugna och samlade yta bildar en bjärt kontrast till den brinnande insidan och mellan dessa råder en spänning som nästan är elektrisk. Oates har verkligen gjort ett makalöst personporträtt.

Till Oates triumfkort hör också de mustiga skildringarna av människors yttre egenskaper. Med en otrolig skärpa registrerar hon kläder, ansiktsdrag, miner, dofter och lukter. Porträttet av Rebeccas man Tignor är ett målande exempel. Ur hans mun strömmar ständigt en stank av tobak och öl. Hans nickelfärgade hår, signalerar att det är en riktig alfahane vi har att göra med. Genom fasaden hittar Oates kärnan i karaktärerna.

Trots Oates bedrifter är Dödgrävarens dotter inte helt oproblematisk. Dels är romanen tidvis trög. Oates skapar visserligen scener som osar av spänning men hennes konsekventa sätt att arbeta med tidsföljden bromsar upp flödet. Först kastar hon in läsaren i en pågående scen, som efter någon sida följs av utdragna tillbakablickar. I längden är greppet uppenbart och som läsare blir jag otålig. Dessutom rymmer romanen för många ingredienser. Jag kan inte riktigt avgöra vilket tema eller vilken berättelse Oates sist och slutligen vill åt.

De här fläckarna kan man emellertid överkomma. Dödgrävarens dotter är en bok värd att läsa om än bara för dess huvudperson. Den besynnerliga Rebecca Schwart är nämligen en figur man bara är tvungen att möta.

Joyce Carol Oates: Dödgrävarens dotter. Albert Bonniers Förlag, 2008.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.