Scenografin, av Karmo Mende, fixerar en genast genom att vara av det ovanligare slaget: Vita plaststolar (hela och söndriga) är uppmonterade längs hela kortväggen, runt pelarna har han fäst björkstammar och valvbågarna är fodrade med olika slags bröd, monterade med hjälp av hönsnät. Det ovanliga består egentligen i att helheten undanflyr varje slag av systematiserande analys – man kastar sig in i upplevandet.
Och scenografin håller vad den lovar: Regin och hela konceptet, av Heidi Räsänen, behåller det överraskande perspektivet som drar åtminstone mig med i upplevandet.
Upplevandet av hungern, av fattigdomen, vad det är att vilja ha men bli utan. I de här övningarna leder oss skådespelarna Jarkko Lahti, Lotta Lehtikari, Susanna Mikkonen och Sanna Stellan i brechtiansk anda, på ett proffsigt sätt. Deras hela utstyrsel följer samma mångtydighetens koncept och leder tankarna till källarvarelser, som vi alla bär med oss nånstans innerst inne. På det sättet kan man uppfatta gestaltningarna av hunger också som studier i kärlekslöshet, sådan som var och en har erfarenhet av. Det här är ett av manusförfattaren Emilia Pöyhönens kännetecken: Att verket samtidigt är både samhällskritiskt och allmänmänskligt, med psykologiskt djup. Här sjungs därför sången Panttipulloja till melodin i Woman in love; intrycket blir tragikomiskt, häpnadsväckande, brutalt. Hela konceptet utgår från en skrivtävling om fattigdom, boken Kokemuksia arkipäivän köyhyydestä.
Stilen är genomgående fräsch, snabb, ironisk, full av variation och innehåller mycket sång och dans, allt genomfört med perfektion. Det bästa är ändå det konsekventa underifrån-perspektivet eftersom fattigdom och bristande överlevnadsförmåga är några av de mest tabubelagda ämnena i ett samhälle som följer den konsumistiska religionen, kärlekslöshetens budskap. Både rolig och djup är därför Jarkko Lahtis franciskanermunk som för Lillasyster predikar värdet i att avstå från överflödigt konsumerande. Lillasyster görs av Susanna Mikkonen som i sin grundroll är den rockande åldringen Mama Kekkonen – bra att en sån får plats på scenen. En av de bästa scenerna är det mångbottnade provet där soldater ska testas i hur lite och hur dålig föda människor kan klara sig på.
Det här är en föreställning som befriar på många plan, genom att visa upp det skamliga och det besvärande kritiska: Ingen ska behöva ha det så, var tanken en gång. Och alla som är verksamma inom finlandssvensk teater borde se Leipäjonoballadi, för att lära sig om värme, ambition och mod.
Leipäjonoballadi. Manus: Emilia Pöyhönen. Regi och koncept: Heidi Räsänen. Koreograf: Riina Huhtanen. Scenografi: Karmo Mende. Ljudplanering & musikarr: Tuomas Fränti. Ljusplanering: Anna Pöllänen. Kostym: Noora Salmi. Mask: Tuomas Kiiliäinen. Video: Mari Keski-Korsu. Sånger: Eeppi Ursin, Maija Kaunismaa. I rollerna: Jarkko Lahti, Lotta Lehtikari, Susanna Mikkonen, Sanna Stellan. Premiär på Teatteri Takomo 9.10.2008.
Monika Holmström
