Det är inte lätt att vara man. Och kanske det aldrig har varit det. I sin nya roman Gigant skildrar Peter Sandström män från tre olika generationer, och det är en ganska mörk bild han målar fram.

Berättaren är Isak Veege, 209 centimeter lång och utrustad med fötter som kräver skonummer 53. Som liten drömde han om att bli världens längsta man, men istället blev han bara en stor man. Ändå har han en känsla av att inte noteras, annat än som en potentiell basketspelare. Därtill är han dömd till samhällstjänst på grund av misshandel. För att sona sina brott blir han kopplad till ett manlighetsprojekt på universitetet. Meningen är att intervjua olika slags män, och Isak får i uppgift att intervjua en krigsveteran, en riktig hjälte, beredd att offra sitt liv för fosterlandet. Det visar sig att han känner en sådan karl, nämligen sin egen far, som ligger på sjukhuset i Nijecarleby efter en misslyckad laryngoskopi. Så han åker dit med mikrofon och bandspelare.

Det blir en resa till barndomens landskap och en döende generation, som tafatt strävat efter ett anständigt liv. Fadern visar sig inte vara någon krigshjälte, tvärtom har han drabbats av granatchock i det avgörande ögonblicket där hjälten borde manifestera sig, och även i övrigt förefaller hans liv ha gått mot en tilltagande resignation och tystnad.

Även andra personer träder fram i det lilla österbottniska samhället. Dunken är en desertör som ändå lyckats skapa en viss respektabel manlighet som fotbollsmålvakt.

Dessutom visar det sig att han är Isaks mors älskare. Han hör till de få personer i boken som verkar nöjda med sig själva. Men tiden drar långsamt förbi dem alla. Nästa generation tar småningom över. De söker efter en plats i en annorlunda värld men fäderna kastar långa tysta skuggor över dem. Och de själva projicerar dem på sina barn. Mannen fyller funktioner, och när de är fyllda är det inte mycket som återstår. Isak har dock bestämt sig för att bryta denna cirkel. Han har låtit sterilisera sig, men det är väl snarare ytterligare ett attribut för hans omanliga feghet.

Redan i barndomen är Sandströms man fångad i en dyster matris: ”Att vara en pojke är att leka levande, att vara en pojke är att leka död. Det är inte lätt att leka pojke tillsammans med andra pojkar. Pojkar har ofta stela tankar och föreställningar om vad som passar sig att göra. Pojkar har en orubblig uppfattning om hierarkiska system och modeller, och de kanske inte ens vet om det. Men pojkar som möts tävlar alltid.”

Andras våld är ont

Sandströms personer är på olika sätt losers i den manliga konkurrensen om kvinnor och makt, kanske med undantag för Dunken. Det som man lätt glömmer i vårt konkurrensinriktade samhälle är att vinnarna behöver förlorarna, annars skulle de ju inte vara nån vits att vara vinnare. Och kanske det är därför som förlorarna ofta demoniseras som latmaskar, parasiter, onda mänskor. Då är det ännu lättare att vara vinnare. Men som Isak konstaterar: ”Vi behöver också de människor som vi inte gillar”.

Nå, det är mest mänskor vi inte gillar som Sandström skildrar. Män som inte klarar av att följa spelreglerna, förfarandena, rutinerna. Män som bryter mot de hierarkiska systemen och modellerna genom att till exempel ta till knytnävarna. De tappar herraväldet över sina enorma kroppar och förpassas ännu lägre ner i hierarkin.

Å andra sidan bryter också den klassiska hjälten mot de hierarkiska systemen och modellerna, men i hans fall är dessa regelverk förlegade. Losern bryter däremot mot väsentliga föreskrifter. Båda använder våld men den enas våld är gott medan den andras våld är ont.

Isak Veege tycks dock hitta en lite provokativ utväg ur manligheten genom sitt förhållande med en utländsk prostituerad: ”Så kallade vanliga kvinnor vill tro att de själva har kontroll över männens begär (…) Men en karl kan inte behöva vara beroende av en kvinnas nycker. Det är vars och ens rättighet att leva ut sina lustar.”

Å andra sidan får man intrycket att även detta är manligt självbedrägeri. Så det blir lite oklart vart Sandström vill komma med sina svettiga, tafatta, fattiga riddare till män som får mig att tänka på Albrecht Dürers kopparstick Riddaren, Döden och Djävulen. Men jag hittar åtminstone en av de finaste meningarna jag läst på länge: ”Det finns de som andas med bara en lunga, och det finns de som dansar i mörka rum med tunna väggar, och på gatan är hundarna lösa och nosar på det träck som lämnats kvar av andra hundar.”

Peter Sandström: Gigant. Schildts, 2008.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.