1,8K År 1950, när Elizabeth Marshall Thomas var nitton år, beslöt sig hennes föräldrar för att flytta ut på södra Afrikas savanner (dagens Namibien) och bli bekanta med de så kallade bushmännen. Följden är en rad legendariska antropologiska studier och filmer av samtliga familjemedlemmar. I en fantastiskt känslig och välskriven bok återvänder Thomas till grundfrågan: hur levde dessa mänskor, som själva kallar sig för ”det första folket”?

Genetisk forskning visar att just dessa stammar faktiskt verkar ha bott i Afrika så länge man kan tänka sig, åtminstone i 150 000 år. Utan onödigt vilda spekulationer reflekterar boken The First People över vilka seder som ingår i det så kallade ”gamla sättet” att leva på, den livsstil som människoarten först anpassade sig till.

Den första vattenbehållaren? Ett tomt strutsägg. Det är lätt, hållbart, enkelt att hitta och att slänga bort ifall det går sönder. Människorna föredrog dem ofta också efter att de fick metallflaskor. Men strutsskal efterlämnar förstås inga säkra arkeologiska bevis.

Dito gäller för det Thomas anser vara det första vapnet: en lång sticka med spetsig ände. En dylik grävkäpp är lätt, enkel att tillverka, och mångsidig. Den används för att hitta mat djupt nere i jorden (bättre än en spade, som söndrar rötterna eller lökarna).

Man kan stöda sig på den då man vandrar hem med tiotals kilo rötter eller nötter på ryggen och den går att hänga jaktbyte på. Den är också ett försvar mot anfallande djur.

En spetsig stav är förstås inte det mest effektiva vapnet, och Ju/wa-folket som Thomas studerade använde giftpilar för att jaga villebråd. Men käpparna torde ha varit i bruk långt före giftet eller pilarna uppfanns. Andra stora apor använder käppar för att finna föda; en insikt som i tiden revolutionerade synen på deras kultur och verktyg.

Jag tilltalas av tanken på det första vapnet som ett praktiskt, mångsidigt verktyg använt av kvinnor och män, barn och vuxna. Det utmanar den stereotypa bilden av urinvånare som attackerar med spjutet i högsta hugg. (På motsvarande sätt är ”världens äldsta yrke” ju ingalunda prostitution utan jakt, samlande och lite senare jordbruk, som i sin tur möjliggör stora egendomar och handel med bland annat sexuella tjänster.)

Thomas är involverad i en längre akademisk diskussion om hur våldsamma bushmännen egentligen var. Hon hävdar att de var ytterst medvetna om att våldsamma utbrott hotade deras små, starkt sammanhållna grupper. Ju/wa fruktade ensamheten mest av allt och satt helst ”armbåge mot armbåge, med vristerna över varandras vrister”. Våld kunde vara nödvändigt, men det var inget att skryta med. Om någon blev så svartsjuk eller vansinnig att den tog eller hotade andras liv, dödades den. Men mera vardagliga aggressioner förbigicks med pinsam tystnad. Thomas jämför med västerlänningars sätt att (inte) reagera då någon pruttar högt i sällskap. Man utgår från att utövaren skäms och inte vill upprepa dådet.

Ursprungsbefolkningar dör överlag sällan av mänskligt våld. För män var det mycket vanligare att dö av olyckor och i jakt än i stridigheter sinsemellan. Detta ändras, även för Ju/wa-folket, genast då de ”civiliseras”.

Thomas jämför vidare Ju/wa-folket med en annan afrikansk stam som hon studerade på 1970-talet. I detta jordbrukarsamhälle fanns mängder av spjut och knivar och de mest krigiska männen beundrades och belönades. En hövding undrade ifall Thomas någonsin mördat en människa. Då hon svarade nekande utbrast han nedlåtande: ”Du är alltså en kvinna!” Att hon höll med honom minskade inte hans ohöljda förakt.

Efter skolmassakern i Kauhajoki menar de flesta experter, psykologer, gallupresultat och politiker att det brister i vår finländska samhörighet. Detta presenteras som både orsak och botemedel till vissa unga mäns aggressivitet. ”Det behövs en nationell satsning på gemenskap”, sade senast finansminister och samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen. Samtidigt betonas förebyggande hälsovård och utbyte mellan myndigheter.

Vi vet ändå inget om hur pass sjuka gärningsmännen från Jokela och Kauhajoki var; vi vet att två tredjedelar av skolmassakrerna runtom i världen utförts av personer som inte är sinnessjuka. Inget tyder heller på att de finska massmördarna var särdeles ensamma. Kauhajokimördaren besökte familjen under veckoslutet och avrättade en nära manlig vän.

Varför skulle de nu föreslagna åtgärderna – att två poliser förhör dem som ansöker om vapenlicens och att det krävs ett ettårigt medlemskap i en skytteklubb för att få den – hindra någon som i åratal medvetet har planerat att ta livet av sina skolkamrater? Till råga på allt rapporterade ”gemenskapen” om Kauhajokimördarens beteende före massakern, utan att myndigheterna tog ifrån honom hans vapen.

Vilken gemenskap, förresten?  Som forskaren Mika Aaltola påpekat, har de som utför skolmassakrer en stark internationell nätbaserad identitet. De kan, i likhet med muslimska självmordsbombare, räkna med uppskattning och glorifiering efter döden.

Javisst, liksom The First People visar har det funnits samhällen där man jämt är tillsammans, där ingen lever ensam, där alla gifter sig och alla får mat och vård. Men då ingår en helhjärtad satsning på ofarliga vapen (grävkäppar) och starkt kontrollerade vapen (giftpilar). Då ingår också en konsekvent, anti-aggressiv uppfostran.

Med detta recept kanske Katainens nationella satsning faktiskt kunde leda till en savannlik sammanhållning i dagens Finland, vem vet? Men även då, i den gemensammaste av alla gemenskaper, finns de som hotar andra. Personer vars första vapen aldrig borde vara farligare än en spetsig käpp.

Anna Rotkirch