Ruben Östlunds filmer når djupt in i de sociala strukturerna i dagens Sverige – och den uppmärksamhet hans senaste film De ofrivilliga fick i Cannes tyder på att giltigheten sträcker sig långt bortom riksgränserna.
Många minuter av debutfilmen Gitarrmongot (2004) behövde inte förflyta innan det stod klart att vi i Ruben Östlund har att göra med en högst egenartad och känslig regissör. Filmen är en ström sekvenser – ofta från varandra helt fristående vad intrig och persongalleri beträffar – av mer eller mindre udda svenskars mer eller mindre vardagliga bestyr: kontaktjakt, cykelvandalisering, punkmusicerande på gatan. Östlunds andra film, De ofrivilliga, fortsätter längs samma stig, men nu med en något högre budget (vilket avspeglas i bild- och ljudkvaliteten) och en ökad koncentration i manuskripet.
De ofrivilliga utvecklar fem parallellberättelser, fem sociala urspårningar. På sommarstugan blir en ung, gift man våldsavsugen av sina kompisar. En utmanande klädd flicka i lägre tonåren glöms avslocknad i en nattlig park. En ung lärarinna säger ifrån när en kollega pryglar en lågstadieelev. En fyrverkeripjäs exploderar i ansiktet på ett medelålders födelsedagsbarn. En busschaufför vägrar köra vidare förrän ett erkännande givits av den som söndrat gardinstången på bussens wc.
Denna uppräckning säger lite eller ingenting om filmens egentliga innehåll. Det är tveksamt huruvida det överhuvudtaget är riktigt att tala om berättelser i fallet De ofrivilliga. Kameran registerar handlingsmönster, reaktioner, stelnade uttrycksformer. I den mån någonting överraskande inträffar, utvecklas händelseförloppet smärtsamt förutsägbart. Ingen övervinner sig själv, ingen gör sig av med någon roll. När allt kommer omkring är det väldigt lite som sker, men trots det förlorar filmen inte en sekund sin gnistrande laddning.
Östlunds filmer når djupt in i de sociala strukturerna i dagens Sverige – och den uppmärksamhet De ofrivilliga fick i Cannes tyder på att giltigheten sträcker sig långt bortom riksgränserna. Detta sällsamma resultat hänger ihop med Östlunds lika enkla som geniala metod: en scen, en bild, en inspelningsdag. Regissören har uttalade antipatier mot all form av klippbordsmanipulation av det som verkligen äger rum framför kameran. Arbetsgången med en scen per dag föder den osannolika hybriden av spontan improvisation (dialogen växer fram under just den inspelningsdagen) och vassaste exakthet i timing, tonläge och rytm (scenen finslipas under en hel arbetsdag).
Detta förfarande för tankarna till Roy Andersson. Men utöver de yttre likheterna – oklippta scener inspelade under ett otal tagningar med i hög grad framimproviserade replikskiften – har de två regissörernas filmer väldigt lite gemensamt. Där Andersson i sin studio materialiserar absurda drömmar, söker (och finner!) Östlund i obearbetade miljöer det mest vardagliga uttrycket. Trots att det nog är helt oriktigt förvånar det inte att Gitarrmongot har kategoriserats som dokumentär.
En illa berörd åskådare till Gitarrmongot frågade Östlund varför han gjort en film fylld av idioter. Det besvarade han med att han inte uppfattar gestalterna som idioter.
Vandalismen och likgiltigheten är honom nära bekanta, han fördömer dem inte. Trots att det själsliga klimatet i såväl Gitarrmongot som De ofrivilliga är rått, strömmar ömhet och förståelse mellan åskådaren och filmens gestalter. Här finns varken gott eller ont, bara en tryckande tomhet. Och det är inte själarna som är tomma, utan de källor av värden som borde fylla kanalerna som löper mellan människa och människa. Denna torka försvagar sinnena; människan staplar och stöter sig själv och andra. Men faller hon för häftigt fångas hon upp av samhällets trygga famn: De ofrivilliga avslutas med en ambulansfärd mot röda ljus, med hela resten av trafiken i tålmodig väntan.
De ofrivilliga var en av de filmer som deltog i Finnkinos festivaltävling, där ett distributionsavtal var första pris. Utdelningen föll inte till Östlunds fördel, och det intressantaste tillskottet svensk film fått sedan Moodyson förblir obekant för den finländska publiken.
De ofrivilliga, Sverige 2008. Regi: Ruben Östlund. Manus: Östlund och Erik Hemmendorff.
Viktor Granö
