Efter en lång period av ambitiösa översättningsprojekt och prosa återvänder den kulturella diversearbetaren Mårten Westö till poesin och följer upp Nio dagar utan namn, som 1998 belönades med Rundradions lyrikpris.
Nedslag i hjärtats diktatur, som den nya samlingen heter, tar vid där den förra slutade, åtminstone såtillvida att författaren fortfarande rör sig i ett poetiskt universum där bildspråket är intressantare än det språkligt utmanande.
Det är både bra och dåligt. Bra för att Mårten Westö i sina bästa stunder skriver mycket vackert och för att det ibland kan kännas befriande att läsa en poesi som lutar sig på en i högsta grad levande, men i den aktuella poesidiskussionen ofta bortglömd, centrallyrisk strömning som binder samman hela det gångna seklets svenska och finlandssvenska poesi. Dåligt för att Westös skönskrift ibland tenderar att vara mer vacker än utmanande.
Då och då behöver läsaren en, märk väl bildlig, käftsmäll, eller åtminstone en rejäl magsugare, för att hitta ingången till det underland som finns bakom de tryckta bokstäverna på sidans vita.
Läsaren får följa med på en vandring över det krackelerade landskap som varje uppväxt och begynnande medelålder är predestinerade att ge upphov till. En person har konstruerats, en barndom lämnats och nya barn producerats. Den första insikten blev plötsligt ett helt, eller i varje fall ett halvt, liv. Men hur gick det till, egentligen? Alla de där intrycken som man aldrig kunde följa upp blir en slags latenta icke-minnen som manifesterar en frånvaro av någonting man inte riktigt vet:
[…] och bara enstaka hågkomster/ glimtar fram av någon/ man en gång var/ som om man alla dessa år/ blundat och dolt/ någon väsentlig del av sig själv/ och motvilligt värjt sig/ mot kärleken som en gång/ tog boning i en/ och skapade bilden av någon/ man letat efter/ allt sedan dess
Livet vore alldeles perfekt om det inte vore för, just det, livet. Jag ska villigt erkänna att jag gärna skulle känna en starkare aversion mot Mårten Westös mättade patetik. Men det är svårt att värja sig mot författarens övertygande snapshots av de små ilningar av medvetande som då och då dyker upp och tar formen av en dikt, som ”en orgelpunkt/som sedan, långt senare/när du minst anar det/skall slå ut i dig som en feber/i en helt annan geografi/i ett överdrivet upplyst konferensrum/just när du lutat dig tillbaka i stolen/i den trygga förvissningen/att det förflutna äntligen upplösts/som en brustablett/i ett glas mörker.”
Nedslag i hjärtats diktatur bjuder på en gång raka och lindade rör. Redan titeln avslöjar att författaren inte räds de tydliga bilderna. De nedslag vi får följa i den diktatoriska blodpumpens bitterljuva värld är full av tydliga bilder av nästan allmänpoetiskt slag. Havsytan krusas av knappt skönjbara brisar, träden bär ärrade tatueringar av yxhugg, staden en dörrlös katakomb att längta bort ifrån, gatan är en krater märkt av tid, kajornas uppbrott är explosioner av sot, atlantångarens musiker hörs fortfarande stämma sina instrument från havets djupa grav och så vidare. Det kunde bli överlastat.
Mårten Westö balanserar ofta på linjen men håller sig i stort sett hela tiden på rätt sida om avgrunden. Antagligen för att hans melankoliska snårskog av metaforer känns helt och hållet uppriktig. Mårten Westö använder inte bara bilder, han tror på dem.
Mårten Westö: Nedslag i hjärtat diktatur. Söderströms 2008
Sebastian Johans
