Tomas Bresky har utfört ett gediget journalistiskt hantverk med sin bok Kodnamn Mikael om den så kallade Enbomsaffären, en stor spionrättegång i Sverige på 1950-talet, där sex personer dömdes till fängelsestraff och de två huvudgärningsmännen, Fritjof Enbom och Hugo Gjersvold, till straffarbete på livstid.
Genom åratal av arkivstudier, intervjuer med de direkt berörda personerna och till och med en resa till Enboms påstådda uppdragsgivare i Moskva lägger Bresky ett pussel som ger en helhetsbild av en av Sveriges mest omtalade spionhistorier. Fram träder en obehaglig bild av 50-talets Sverige med hätsk antikommunism, journalister som blev propagandister och ett rättssystem som med all sannolikhet dömde oskyldiga till långa fängelsestraff och deras anhöriga till åratal av social utstötning.
Enbomsaffären är en rättsskandal som har fortsatt in i vår tid. Trots att det är uppenbart att Enbom var mytoman, inte storspion, så fick de dömda, bland dem Gjersvold, aldrig möjlighet till en ny prövning i högsta domstolen.
Man kan invända att Bresky aldrig lägger fram helt avgörande bevis för de dömdas oskuld. Det ligger i fallets natur. Det fanns aldrig några handfasta bevis mot dem, de fälldes ändå med mytomanen Enboms vittnesmål som grund. Hur ska man då kunna bevisa att de var oskyldiga?
Däremot smular Breskys effektivt sönder detalj efter detalj av den helhetsbild som åklagaren byggde målet på. När Enbom hittade på allt för friskt, som att han hade varit Spanienfrivillig, så valde åklagaren helt enkelt bort den informationen. Placeringen av militära förråd som ännu inte var byggda ska ha lämnats ut till Sovjet. Andra uppgifter som lär ha överlämnats är sedan länge offentliga. Om inte följderna för de drabbade hade varit så fruktansvärda så hade det varit skrattretande.
Enbomsaffären och Breskys bok ställer indirekt viktiga frågor om Sverige under både det andra världskriget och det kalla kriget. En del av bakgrunden till Enbomsprocessen var att Fritjof Enbom och andra kommunister under kriget ska ha rapporterat till Moskva om ”tysktågen” som for genom Sverige. Det är helt korrekt att svenska kommunister systematiskt övervakade tyska trupptransporter och rapporterade om dem till Sovjet.
Det är också riktigt att SKP hade förberett både sabotagegrupper, och en partisanrörelse som skulle ha aktiverats i händelse av en tysk inmarsch i Sverige. Om det hade skett hade de svenska kommunisterna, som i så många andra länder, gått först i kampen för befrielse från nazismen. Det är en del av SKP:s historia som är både okänd och ärorik.
Men i det kalla krigets Sverige sågs dessa förberedelser som något brottsligt. Samtidigt behövde de som hade sympatiserat med Nazityskland, och dem fanns det gott om bland poliser och militärer, aldrig stå till svars.
Det kalla kriget skördade många offer i såväl öst som väst. Säkert kan någon invända att rättsrötan i Enbomsaffären, är småpotatis i jämförelse med avrättningar och fångläger i öst. Så är det förstås. Att SKP kritiserades hårt politiskt är inget att förvånas över. Men det duger inte som svar från de socialdemokrater och borgerliga som klev över gränsen för anständiga demokratiska arbetsmetoder. Kan man försvara demokratin genom att inskränka den?
Tomas Bresky: Kodnamn Mikael – spionaffären Enbom och kalla kriget. Ordfront 2008.
Jonas Sjöstedt
