Det bästa som kan hända är att Barack Obama plockar upp någon ekonomiskt profet från instititutionalisternas glesnade led och bygger upp världens finansiella system från början, skriver Per-Erik Lönnfors
Det var tio dagar som skakade världen, men USA:s finanskris leder inte till någon oktoberrevolution. Med kongressens 700-fullmakt till finansminister Hank Paulson, “med rätt att socialisera”, räddas marknadsekonomin från ett större regeringsingripande med ett mindre.
Socialiseringen av Wall Streets förluster leder inte till något federalt penningvälde. Bara en tredjedel av USA:s nationalinkomst går till statsbudgeten, mot hälften i Europa.
Kapitalismen överlever, men finanssektorn förlorar sin makt. Det är inte oppositionens förtjänst. Investeringsbankerna har skjutit sig själv i foten med sina finansiella massförstörelsevapen, derivativer och hedgefonder.
”Oppositionen mot kapitalismen har förlorat sitt hjärta” skrev Paul Krugman 1999 i The Return of Depression Economics. Han beskrev den nya världsordningen så här: “För första gången sedan 1917 lever vi i en värld där äganderätt och fria marknader ses som fundamentala principer (…) där de motbjudande aspekterna av marknadssystemet – brist på jämlikhet, arbetslöshet och orättvisor – accepteras som en naturlig livets ordning”.
Den fria marknadens ideal
Kapitalismen har suttit säkert i sadeln både för att den har varit framgångsrik och för att det inte har funnits något alternativ. Kommunismen har efter sitt sammanbrott inte ens existerat som ett hypotetiskt hot, vilket bidragit till storfinansens arrogans.
Detta har betytt en seger för den skola som startade med Adam Smith och fortsatte med Friedrich von Hayek och blev en dogm under Milton Friedman. De som politiskt trumfade igenom deras teorier var Margaret Thatcher 1979 och Ronald Reagan 1980
Den stora förloraren var det första halva 1900-talets ledande ekonom, John Maynard Keynes, trots att han själv i Bretton Woods 1944 stakade ut riktlinjerna för efterkrigstidens finanspolitiskt orienterade ekonomi. Av den finns det bara ruiner kvar (John F. Kennedy var den sista keynesianen). Andra ekonomer har övertagit den roll som Keynes själv beskrev så här:
“Ekonomiska och politiska filosofers idéer har mycket större inflytande än man vanligen förstår, både när de har rätt och när de har fel. I själva verket finns det inte mycket annat som styr världen. Män i det praktiska livet, som tror att de är helt utan intellektuell påverkan, är vanligen slavar under någon utdöd nationalekonom.”
Med sin analytiska briljans var Keynes själv ett hot mot frimarknadsekonomernas analysapparat och ideologi. I hans spår uppstod den institutionellt inriktade politiska ekonomin. Den har senare hamnat i skuggan av den renodlat ekonomiska, deduktiva och logiskt konsistenta vetenskapen.
Fröet till den institutionella synen fanns redan hos Adam Smiths efterföljare David Ricardo och hans järnhårda lönelag. Det bar senare frukt hos Thorstein Veblen och nyricardianerna Karl Polanyi och Piero Sraffa och deras elev John Kenneth Galbraith. De har sedermera slängts på den ekonomiska vetenskapens kompost. Orsaken framgår av deras läror, som smickrar människosläktet mindre än marknadsfundamentalisterna med deras tro på den gemensamma lycka som skulle födas ur den rationellt tänkande människans själviska handlingar.
Institutionalisterna
Marknadsmodellen ser individen som den centrala aktören i ekonomin. Institutionalisterna anser i stället att organisationer, stater och fackföreningar driver världens utveckling. Deras huvudteser är:
Organisationerna styr besluten genom att utöva sin makt. De kallas för marknadskrafter. För storföretagen är pengar ett maktmedel, i stället för att vara en neutral värdemätare som i frimarknadsteorin. Deras centrala mål är rikedom och makt, vilket leder till rivalitet och maktkamp. De samspelar med regeringarna, som är en central aktör i stället för en bakgrundsfigur som i marknadsmodellen.
I sin bok The New Industrial State (1967) identifierade J.K. Galbraith de oligopolistiska storföretagens huvudstrategier:
De söker kontroll över konsumenternas efterfrågan med hjälp av reklam och annan manipulation, vilket flyttar makten till producenterna från de köpande individerna i marknadens idealmodell. De vill kontrollera vinsterna och avväpna fackföreningarna, administrera priserna enligt sina egna planer, styra sin tillväxt med att erövra marknadsandelar eller köpa upp konkurrenter, erövra universiteten och för sina egna syften använda deras grundforskning och teknologiska innovationer (jfr Aalto-högskolan). Dessutom strävar de efter att påverka regeringsbeslut och styra populärkulturen.
Mycket av vad Galbraith beskrev känns igen i dag, men han kunde inte förutse globaliseringen, som ytterligare försvagade fackföreningarna, eller den informationsteknologiska revolutionen som gav kanaler för kortsiktig spekulation med “heta pengar”. Däremot insåg han att ägarnas direkta kontroll över storföretagen skulle minska. Makten överfördes på anställda chefer – det ekonomiska krigets härförare som åtnjöt forntida krigsherrars kompensation. Samtidigt försvagades de klassiska entreprenörernas långsiktiga tänkande och underordnades stora aktieägares krav på vinst nu, inte senare, för att maximera aktievärdet.
Marxismen
Den tredje stora världsbilden vid sidan av frimarknadsteorin och institutionalismen är marxismen. I stället för individer och organisationer ser den samhällsklasserna som utvecklingens motorer.
I Karl Marxs omfattande skrifter hittar man avsnitt som motsvarar dagens verklighet. Hans uttolkare gick så långt att han själv utropade: “Jag är ingen marxist”. Hans rykte förstördes definitivt av Stalin, vars välde var motsatsen till Marx framtidsvision av demokrati och individuell frihet.
Marx skrev mera om kapitalism än om kommunism. Han ansåg inte människan vara ond av naturen, men att framgång i det kapitalistiska systemet förutsätter penninghunger, aggressivt tävlande och habegär. Materialismen alienerar människor från varandra och penningrelationer ersätter mänskliga relationer. En sådan värld styrs av de två dödssynderna girighet och fåfänga.
Marx ansåg att kapitalismen var destruktiv och i slutändan självförstörande. Han spådde att den ekonomiska makten först skulle samlas hos industrikapitalet och sedan hos finanskapitalet. Efter att dessa två slagit sig ihop skulle konjunkturväxlingarna bli omöjliga att kontrollera och kapitalismen störtas i en katastrof.
Globaliseringen, som Marx kallade för imperialism, ansåg han vara full av konflikter och exploatering. I Det kommunistiska manifestet (1848) kan man bland annat läsa:
”Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna har förintats och förintas alltjämt dagligen. De uttränges av nya industrier, vilkas införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer, industrier, som icke längre bearbetar inhemska råämnen, utan råvaror från de avlägsnaste områden och vilkas fabrikat förbrukas icke blott i det egna landet utan i alla världsdelar. I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för att bli tillfredsställda. I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Och som det går i den materiella, så går det också i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga produkter blir allmän egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig, och av den mycket nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.”
Vad händer nu?
Kapitalismens segertåg har medfört ekonomisk tillväxt och skapat förmögenheter men också kantats av upprepade finansiella kriser, i Argentina, Mexiko, Asien, Ryssland och USA. Finlands depression efter den stora liberaliseringen på åttiotalet var proportionellt sett en av de svåraste.
De värsta följderna av de finansiella aktörernas oreglerade frihet är en ökande ojämlikhet. Globalt sett har 20 procent av världens befolkning 80 procent av dess inkomster, förmögenhet och teknologiska kunnande.
Av världens hushåll har de som har tillgångar värda mindre än
100 000 dollar (83,5 procent av alla) sett sin förmögenhet minska medan de som varit rikare än så har ökat sin med 64 procent. Nya jättelika förmögenheter har gödslat spekulationen med pengar.
Fattigdomen i världen har minskat med Kinas och Indiens framgångar, men det har motverkats av ökad ojämlikhet och av fattigdom på andra håll.
I USA har klyftorna ökat mest. När staten skulle kompensera offrens familjer efter 9/11 år 2001 fick man ett rättviseproblem. Bland de omkomna fanns kockar som förtjänade 40 000 dollar per år men också finansmäklare som förtjänade en miljon dollar.
Under åren 1979–2004 har inkomsterna för de 20 procent av amerikanerna som förtjänat minst ökat med 2 procent medan inkomsterna för de 20 procent som förtjänat mest stigit med 63 procent (den högsta hundradedelen ökade sina inkomster med 154 procent).
Trots att 40 miljoner amerikaner slirat ned i djupare fattigdom hotar ingen revolution – det finns ingen tillräckligt stark vänster för att fånga upp missnöjet. Men kongressens ovilja att låta skattebetalarna lösa ut finanskapitalet visar att det inte heller finns någon återgång till roffarkapitalets excesser.
Då blir det John Maynard Keynes som får börja spöka i stället för Milton Friedman
Författaren har tidigare kritiserat nyliberala ekonomiska läror i pamfletten Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi (Schildts 1999). Artikeln ovan bygger på Ray C. Millers bok International Political Economy. Contrasting world views (Routledge 2008).
Per-Erik Lönnfors
