Det har under det gångna halvåret diskuterats, talats, sjungits och sammankommits rätt flitigt om år 1968, och studenternas revolutionära ockupation av sitt eget tillhåll och dess världshistoriska betydelse för oss själva. Jag har personligen inget nytt att säga men har trots allt i mitt stilla sinne kommit att tänka på, att det redan ett och två år tidigare hade hänt saker och ting som kanske visat sig vara ännu betydelsefullare. Jag tänker då framför­allt på den internationella konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter och på den likaså internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, båda godkända av FN 1966. Men ännu mera har jag kommit att tänka på Arushadeklarationen, skriven av Julius Nyerere, och godkänd av TANU 1967, som partiets politiska program för det blivande Tanzania.

De två konventionerna handlade om mänskliga rättigheter, Arushadeklarationen om en ny form av socialism i en helt annan världsdel än den europeiska. Våra egna deklarationer från höstnätterna år -68 verkar litet futtiga i jämförelse med dem. Själv var jag med och skrev en del av deklarationerna och erkänner först nu mitt litet trånga 60-talsperspektiv.

Arushadeklarationen formulerade i verkligheten en del idéer som jag tror kom att bli relevanta för vad många vänstersinnade kom att tänka och tro i slutet av 60-talet också i den så kallade västliga världen.

Det var för det första tanken att socialismen är en livsstil – ett sätt att leva. Den är inte bara ett politiskt och ekonomiskt system.

För det andra tanken att pengar, d.v.s. nytta, inte är nyckeln till framgång och utveckling. Nyckeln hittar vi i stället i allas möjlighet till självförverkligande och självbestämmande. Mångfald och variationsrikedom är värdefullare än centralisering och vertikala hierarkier. Det är de horisontala relationerna individerna emellan som är de centrala.

För det tredje tanken att marken och jorden är allas egendom. Det är viktigare att satsa på det som är allas egendom än att satsa på industrin. Det är inte den urbana utvecklingen som nödvändigtvis är den viktigaste.

Det var alltså från afrikanska utgångspunkter det så kallade ujamaaprogrammet utgick, programmet var deklarationens faktiska ekonomiskt-politiska kärna – som starkt betonade betydelse av skapandet av olika former av kooperativt jordbruk i gamla och nyupprättade jordbruksregioner. De skulle också lägga grunden för en ny kollektiv livsstil och en ny på gemenskap grundad kultur. De var inte enbart ekonomiska lösningar!

I den meningen tror jag att världen redan under 60-talets slut var mera global än vad vi idag föreställer oss. Vi behöver bara tänka på vad Kuba betydde för en stor del av 60-talsgenerationens politiska och sociala värderingar och vad USA:s

krig i Vietnam betydde för den internationella fredsrörelsen. Men det är klart: det var ett annat slags globalisering än den vi nu upplever. Den globaliseringen gällde moraliska värderingar, framförallt jämställdhet; politiska värderingar, framförallt allas rätt till deltagande i det politiska beslutsfattandet men också ekonomiska värderingar, d.v.s. en öppen kritik av marknadsekonomins ekonomiska, imperialistiska, nationella och globala effekter.

90-talets och vårt eget årtiondes globalisering har gällt andra saker: marknadens och penningmaktens, d.v.s. finanskapitalets, globalisering. I den processen har de tidigare moraliska, politiska och ekonomiska värderingarna ställts på ända. Men det vi upplever idag är kanske enbart ett förebud för att inte enbart det kommunistiskt-auktoritära världssystemet i något avgörande skede kan kollapsa, utan att också det på marknadsekonomin och finanskapitalet baserade världssystemet kan resultera i kriser om vilkas utgång vi inget kan veta.

Det vi nu kanske ser är att världen om några decennier kommer att se annorlunda ut än vad den gör idag. Den bär på möjligheter som vi ännu inte kan ana men som i bästa fall kan ge oss ett nytt hopp.

Varför det gått som det gått vet ingen av oss det rätta svaret på. Men det lönar sig alltid att vända sig till de gamla grekerna. De menade – antagligen i allvarligt syfte – att den moraliska styrkan alltid är lite komisk. Man lever med sina förhoppningar och önskningar och fumlar sig liksom fram utan alltför stora pretentioner. Det paradoxala är märkligt nog att det är komedins hjältar som under historiens gång visat sig överleva, medan tragedins hjältar gått under och lämnat sorg och förtvivlan efter sig.

I min värld är dagens tragiska hjältar de alltför rika, de alltför starka, de alltför självmedvetna. Men trots allt är världen ändå möjligen så skapad att det är de moraliska komedianterna som på sikt överlever, föralldel i en något obestämd historisk mening – men ändå i någon mening.

Jag tror alltså mer på 60-talets komedianter än på senare decenniers tragiker. Men naturligtvis hade vi komedianter en rätt orealistisk uppfattning om i vilken takt historien låter sig förändras.

Så gick dock icke. Då jag på FBF:s Korposeminarium i augusti ställdes inför frågan om människorna blivit godare eller ondare under de gångna årtiondena blev jag först litet tveksam men svarade ändå att det under 60- och 70-talen uppstod en ökad förståelse för skillnader och differenser individerna och grupperna emellan. I det avseendet menade jag alltså att vi blivit godare.

Det som jag idag hoppas på är att den tredje globaliseringen tar sig en annan form än den andra globaliseringen antog. Hur galet det än kan låta tror jag att det igen vore viktigt att börja tänka på lokalsamhället, på betydelsen av dess självbestämmande och självförsörjning, på en mångfald av livsformer och av nya former av kollektiv samlevnad.

Den norska ekofilosofen Arne Naess har i flera sammanhang hävdat att en förskjutning från det internationella till det interlokala är något vi borde sträva efter. De så kallade universella lösningarna på människornas problem har inte alltid varit så lyckosamma. Det är faktiskt på tiden att vi igen börjar acceptera tanken att det existerar situationsspecifika lösningar.

Om globalisering är det samma som maktusurpation, så måste vi betacka oss.

Lars D. Eriksson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.