”En konstnärs roll är inte att komma med konstruktiv samhällskritik.” ”Politisk konst ska inte leda folket, utan visa på motsättningarna i vårt samhälles strukturer.”
Detta sades av den holländska forskaren Gideon Boie i Malmö för ett par veckor sedan. Boie, själv arkitekt och filosof, menar att konstnärens roll blivit allt snävare. ”Modern design är en del av kapitalismens hämnd”.


Boie citerade friskt ur den smutskastningskampanj som förts mot den amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore, där kontentan varit att eftersom Moore inte kan presentera ett fungerande alternativ är hans kritik av det amerikanska samhället värdelös. Han är bara en fet dum kille, då hans film Fahrenheit 9/11 inte innehåller någon plan för hur man ska handskas med terrorism.
Genom att ändra grundfrågan för samhällskritisk konst från ”Vad är fel?” till ”Vad ska vi göra?” förvandlar man effektivt de flesta konstnärer till stammande nollor. Boie kallar det att man styr över en diskussion från problemformulering till problemlösning för en standardstrategi bland folk som vill bekräfta sin egen auktoritet.
Men, påminner Boie, då man som konstnär bemöts med den attityden kan man nöjt konstatera att man träffat en öm punkt, och fortsätta hävda sin rätt att kritisera utan att presentera en alternativ lösning. Han citerade den belgiske marxisten Ernest Mandel: Det makthavarna är mest rädda för är att deras egna motsättningar ska bli synliga – då blir folk arga, rädda och förvirrade och den sociala ordningen destabliseras.
Bäst för makthavarna är att konstnärerna gör ”ren” konst och inte lägger sig i samhällsdebatten. Men Boie hävdar också att till synes samhällsengagerade konstnärer stöder rådande, orättvisa strukturer. Den som engagerar sig i konstverkstäder för fattiga barn hinner inte göra politisk konst och hjälper till att osynliggöra samhällsproblemen.
Jag kom ihåg Boie då jag hörde om Sanna Perkiös strävan att stöda den moderna finländska konsten – genom att ge företag likadana skatteavdrag för konstköp som för kontorsmöbler (se sidan 10). Det låter som en win-win-deal. Men det kan förstås vara bekvämt att skilja åt dem som gör ”arbetsplatskonst” och de andra. Och jag gissar att politisk konst inte kommer att vara starkt representerad i företagens inredningsbudgetar.

Solveig Arle

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.