Junot Díaz skriver om Oscar Wao, som drömmer om att bli Dominikanska republikens Tolkien.
På vintern 1985 bodde jag under några smällkalla veckor i Brooklyns Williamsburg, där ålderstigna östeuropeiska emigranter samsades med yngre, spanskatalande invandrare från Puerto Rico och Latinamerika. Polska lopptorg bredvid kolombianska bodegas, ett stycke norrut började de ”farliga” kvarteren.
På Bedford Avenues (numera trendigt och ihjälsanerat) metrostation stod jag tillsammans med livliga mörkögda kvinnor, som förde tankarna till West Side Storys klichéer: I like to be in America … Tonårsflickorna var ofta starkt sminkade och klädda i åtsittande kläder som framhävde deras kvinnliga figurer. Very guapa. Pojkarna, som pojkar överallt, bildade små högljudda gäng, och omgavs av en atmosfär av överdriven machismo.
Hur lever de här ungdomarna, hur ser deras familjer och vardag ut, undrade jag (som på den tiden läste Kathy Acker och Tama Janowitz, och alltid en ny bok av Philip Roth). Har någon författare skrivit om dem i sina böcker? Jag gick och lyssnade på Jamaica Kincaid i en bokaffär på Manhattan. Henne såg jag nyligen i Sveriges teve: hon hatar fortfarande sin lilla hemö Antigua, men talar med avklarnat lugn om sin kärlek till botaniska trädgårdar (trots att även de står för det koloniala arvet).
En splittrad
invandrarsaga
I dag kan man läsa en sådan roman, en roman om latinoungdomars uppväxt i USA: Junot Díaz’ The Brief Wondrous Life of Oscar Wao. Díaz föddes 1968 i Dominikanska republiken (”Hispaniola var Kolumbus ägg, som kläckte den amerikanska örnen”). När han var sex år gammal, strax efter Trujillos (”diktatorernas diktatoriska diktator”) fall emigrerade hans familj till New Jersey (Philip Roths judiska barndomstrakter, idag förvandlade till innercity slum). I den amerikanska skolan kallades Díaz för You Not (Junot är ett haitiskt namn). Han fick ett litterärt genombrott redan med sin första bok, novellsamlingen Drown (i svensk översättning Sjunk,1998), för Oscar Wao-romanen tilldelades han Pulitzerpriset i år. Romanen har nu utkommit i finsk översättning på Like.
Som författare kan Junot Díaz ses som en representant för en yngre amerikansk, manlig författargeneration, stilmässigt besläktad med David Foster Wallace, Jonathan Safran Foer, Jonathan Lethem och Michael Chabon (vars roman Kavalier & Clays fantastiska äventyr handlar om en ung tjeckisk-judisk serietecknare i 1940-talets New York), samtidigt som Díaz representerar en mera allmängiltig litteratur om invandring, bi-kulturalism och ”belonging”, vars pionjärer är Naipaul, Rushdie och yngre författare så som Caryl Phillips, Zadie Smith och Monica Ali.
Díaz roman har utsatts för ovanligt stor ”media hype”, vilket gör att man som läsare kan ha en något kluven inställning till den när man tar itu med läsandet. Detsamma gäller en annan ”uppblåst” roman, Joseph O’Neills Netherland, som berättar om en holländsk bankirs vänskap med en trinidadiansk cricketspelare i Brooklyn. Läser jag väldigt mycket om en viss bok, kan jag ha svårt att bilda min egen subjektiva åsikt om den.
Jag måste genast medge att jag hade stora svårigheter att läsa Díaz bok till slut, den är som helhet för splittrad i min smak. Tempot är dessutom så uppskruvat att jag börjar längta efter ett lugnare och mera avskalat sätt att berätta, så som i Caryl Phillips En fjärran kust och Dans i mörker. Det finns ett slags bullrighet (”hysterisk realism”?) i många amerikanska författares böcker, som får mig att undra om inte Horace Engdahl åtminstone delvis hade rätt i sitt omstridda utlåtande om amerikansk nutidslitteratur versus europeisk.
De otaliga fotnoterna i Díaz bok för tankarna till den nyligen avlidne David Foster Wallace, vars 1000 sidor långa roman Infinite Jest har fotnoter som sträcker sig över hundra sidor. Fosters bok har jämförts med skärvorna som uppstår när en vacker glasskiva kastas ner från en skyskrapa. I Díaz bok följer fotnoterna Dominikanska republikens blodiga närhistoria med mottot ”Dios y Trujillo”, folkmordet på haitierna år 1937 nämns i förbifarten samt otäcka typer så som playboyn Rubirosa.
Ramberättelsen i Díaz roman utgör en klassisk invandrarsaga med en familj i fokus. Med från hemön följer fukú, ett slags ond kraft, som kan motarbetas med zafa, på samma fascinerande sätt som yorubamytens magi följer med från Nigeria till England i Helen Oyeyemis Ikarosflickan.
Oscar de León är en fet, skrivande tonårspojke i New Jersey, som drömmer om en flickvän och inspireras av sci-fi och serietidningar. Berättarperspektiven och tidsplanen skiftar, språket är fullspäckat med spanska ord och ghettoslang. Nigger och negrita går hand i hand, f-ordet florerar i sina olika varianter. Díaz humor är dråplig, ibland skymmer gyckleriet allvaret som finns som en mörk underström i boken. I sin romantitel hänvisar David Foster Wallace till den döde gycklaren Yorick i Shakespeares Hamlet: ”I knew him, Horatio, a fellow of infinite jest.”
Smeknamnet Oscar Wao hänvisar till ett spanskt uttal av namnet på ”den feta homon” Oscar Wilde; någon större anknytning till Wilde har boken inte. Oscars syster Lola är en målmedveten ung kvinna, ”muchacha del diablo”, som lyckas lösgöra sig från hemmets trånga sfär. I en gripande scen ber modern Beli sin dotter att undersöka en knöl som uppenbarat sig i Belis väldiga bröst.
Mellan mani och magi
Jag lyssnar på webben på en intervju med David Foster Wallace, som programvärden Charlie Rose gjorde 1997. Sedan lyssnar jag på Junot Díaz i en intervju från författarfestivalen i Sydney i år. Det talade ordets mani förvandlas till det skrivna ordets magi i böckerna? För många författare gäller det att ta vara på den konstruktiva tid som finns någonstans mellan den maniska energin som föder en ny bok och depressionen som ofta följer efter utgivningens ”hype”.
Den svårt deprimerade Oscar i Díaz roman försöker begå självmord genom att hoppa ner från en motorvägsbro i New Jersey. Hans vän Yunior, romanens neutrala berättare, blir ett värdefullt stöd för honom. Trots det går det illa för Oscar Wao: han blir helt överraskande mördad på ett sockerfält i Dominikanska republiken. Mordet skildras, ja, som i en gangsterfilm. Jag hålls inte riktigt med i svängarna. Men familjen lever vidare i Lolas dotter: som skydd mot fukú har hon azabaches-smycken från tre olika generationer kring sin hals.
Junot Díaz: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao. Riverhead Books, 2007.
Oscar Waon lyhyt ja merkillinen elämä. Like, 2008.
Marianne Backlén
