KPMG, Deloitte & Touche och PricewaterhouseCoopers. Tre revisionsföretag som delar på att granska storföretagens bokföring och verksamhet. För inte så länge sedan fanns också ett fjärde, det största av alla – Arthur Andersen – men det likviderades på grund av delansvarighet för Enron-skandalen.

De tre kvarvarande har mot skyhöga arvoden – det är fråga om miljontals dollar per företag och år – reviderat och konsulterat alla de storbanker som nu gått omkull eller som står på konkursens rand. Revisorerna har inte sett någon anledning att sända en varningssignal. Samtliga storbanker har bedömts som välskötta.

Om något visar detta att de rutiner som anses vara normala är otillräckliga och att det är något grundläggande fel på hela den upphaussade sektor som sysslar med revision, konsultering och riskklassning. Om Enron-skandalen fällde Arthur Andersen borde den pågående bankkrisen i första hand drabba de tre revisionsoraklen. De har – visserligen mycket dyrt – sålt sin trovärdighet.

Den ena regeringen efter den andra har nu lovat att garantera alla insättningar till ett obegränsat värde. Betyder detta att alla världens kapitalflyktingar och skattesmitare skall räddas till sista droppen? Eller skall man ta vara på möjligheten att gå till botten med alla de arrangemang som finans- och konsultfirmor byggt upp med storbankernas goda minne? Uppskattningarna av hur stora summor den korrumperade eliten i u-länderna överfört till bankerna i Väst, tyder på att kapitalflykten är av samma storleksordning som utvecklingsbiståndet.

Attac har i snart tio år krävt en transaktionsskatt på valu-taväxlingar och liknande avgifter på andra former av värde­överföringar. Regeringarna och centralbankerna har lättvindigt avfärdat de här förslagen. Rätt genomförda hade de kunnat minska det hasardspel som nu kraschat och åsamkat staterna enorma kostnader. Är det inte dags att äntligen lyssna på casinokapitalismens kritiker?

Krisen är en kris för nyliberalismen. Det går inte att i längden upprätthålla medelklassens köpkraft genom mera lånemöjligheter och skattenedskärningar. Om man vill upprätthålla en stabil efterfrågetillväxt måste reallönerna höjas i takt med produktivitetsökningarna. Under en alltför lång period har kapitalinkomsterna fått växa mera än lönerna – och i synnerhet snabbare än de sociala bidragen. Den nyliberala ackumulationsregimen har nått sin ände

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.