Den nyutkomna svenska antologin om kvinnors fejkade orgasm sätter saker i rörelse, och man vet inte vad man skall tro.
Fejkad orgasm är ett fenomen som fascinerat mig av flera skäl. Dels har jag inte förstått varför man låtsas, vad man vill uppnå med det – är det verkligen lönsamt? Dels har jag inte förstått hur man trovärdigt lyckas fejka en orgasm, lika lite som jag förstår hur man lyckas få till ett bländande leende på beställning när någon tar fram en kamera.
Är en utebliven orgasm ett misslyckande? Vems misslyckande? Varför fejkar så många kvinnor orgasm? Vad berättar den fejkade orgasmen om kvinnor, och vad berättar den om män? Vad berättar den om samhället? Bland annat dessa frågor behandlas av ett tjugotal kvinnor och en handfull män i antologin Fejkad orgasm (red. Susanna Alakoski och Amanda Mogensen). Det är häpnadsväckande och bitvis provocerande och till slut ganska sorglig läsning. Man lyckas knappast läsa den här boken utan att gå till egna erfarenheter och hitta mindre upplyftande episoder; boken aktualiserar mer fundamentala relationsfenomen än fejkade orgasmer.
Ibland är boken uttråkande och upprörande samtidigt helt enkelt för att så många kvinnor vittnar om samma orsaker till fejkandet: man vill få slut på samlaget och det här ses som en utväg; man vill leva upp till förväntningar, verka wild and crazy eller ses som ”en riktig kvinna”, och, kanske mest av allt: man vill boosta mannens ego, få honom att känna sig ”som en hingst i sängen” – ”en del i den inlärda kvinnligheten består i att ge uppbackning, imponeras av och understödja män”.
Särkilt en text stannar kvar, ”Inifrån en feministisk chokladprovning”, ett samtal mellan Lova och Hanna som blir allt mer skört och ledsamt. Till en början kan man läsa exempelvis: ”Min pojkvän har dåligt självförtroende när det gäller många saker och om det gör honom gladare, om han blir säkrare i sängen så gynnar det mig.” Och lite senare: ”Det handlar ju om hur jag mår i livet. Är jag trött och stressad och det är lite uppoffring så … Det skulle kunna vara ett problem, men det lämnar inga spår hos en. Man bara gör och sen går man vidare.”
Men lämnar det verkligen inga spår? Självrespekten? Och, ursäkta mig men: respekten för partnern som fortlever i tron att allt är bara bra? ”Mot slutet av förhållandet hade vi sex utan att jag ville och det gjorde ont och … Ja, jag började fundera efteråt.” Det är ett samtal fyllt av paradoxer men som det också står skrivet: ”Om vår tillvaro ofta utspelas i skärningspunkten mellan en feministisk kritik och ett avslappnat accepterande av situationen så är det inte så konstigt om vi inte är konsekventa alla gånger.” Sorgen som hänger kvar borde måhända utgöra underlag för ett politiskt projekt. Det man däremot kan fråga sig är vems sorg.
Intrikat onani
Boken handlar med andra ord inte bara om utebliven och fejkad orgasm, utan om otillfredsställande sex och dåliga relationer överhuvudtaget, även om här också ryms några solskenshistorier. Också en del onanerande får man sig till livs; utebliven klimax måste inte sällan korrigeras.
Det är fascinerande med kvinnlig onani, det kan vara så fantasifullt och intrikat! Jag fastnar särskilt för en teknik som går ut på att kvinnan gnider sitt kön mot lavoaren i badrummet, först i smyg, direkt efter det otillfredsställande samlaget. Med tiden börjar hon däremot tvinga mannen att bevittna lavoargnuggandet, där står han och gäspar; det är läckert på något sätt och man undrar varför han inte erbjöd henne sitt – knä?
I Fejkad orgasm finns också texter skrivna av idéhistoriker och annat fackfolk, om bl.a. den kvinnliga orgasmens historia och synen på kvinnlig sexualitet genom tiderna. Fejkandet sätts någonstans i relation till dagens ytliga, genomindividualiserade prestationssamhälle; det kvinnliga fejkandet tycks handla om att rädda bådas ansikte/självförtroende. Kvinnan tycks överhuvudtaget ta ansvar för mannens njutning – inte sällan på bekostnad av sin egen – samtidigt som hon förväntas ta ansvar för också sin egen orgasm, utebliven njutning ses inte som mannens ”fel”. Samtidigt – åter en paradox – vittnar många kvinnor om hur mannen betraktar hennes orgasm som oerhört (ja, allt för) viktig – han vill ju vara ”en hingst i sängen”.
Att bara ge
Det borde vara en självklarhet att kunna och vilja ge utan att alltid förvänta sig något i gengäld, att känna glädje över partnerns njutning utan att själv just då behöva uppleva något liknande. Jag tror att i fungerande relationer så finns det – bra mycket oftare än man kan få för sig när man läser den här boken – en ömsesidighet i detta; också en man kan ”bara ge”. Men det är anmärkningsvärt att vi läser 2008 och så pass många kvinnor vittnar om att de känner sig bortskämda om de ”kräver orgasm”. En kvinna berättar om hur det går för mannen och han vänder sig om och somnar varpå hon knackar honom på axeln och undrar om han inte glömt en liten detalj. Mannen blir inte generad, utan stött. Varpå kvinnan blir generad och känner sig som en ”omättlig, översexuell, hängbröstfeministisk rättviseneurotisk./ —- / Men det som aldrig uppstår är ju att jag efter att ha fått min orgasm bara vänder mig om och somnar, efter att först ha rufsat honom lite i luggen. Bara tänk hur det skulle se ut!”
I det här skedet är jag – lättpåverkad och glömsk – övertygad om att en kvinna helt enkelt borde ha sex med en kvinna. Men det förutsätter ju att man tänder på kvinnor och skulle det verkligen råda bot på pudelns kärna; rädsla och prestige och; nej, ingenting hjälper. I varje relation, oberoende vem som förekommer i den, så finns det uppenbarligen någon som är viktigare, och någon som är mindre viktig; ojämlikhet och maktobalans är ofrånkomligt och detta faktum håller begärsflödet flödande tills flödet avstannar och världen går under. Det som slutligen lugnar mig är övertygelsen om att det visst förekommer samlag som slutar med att kvinnan får orgasm, vänder sig om och somnar.
Om det inte redan framkommit: jag kan rekommendera den här boken. Den sätter saker i rörelse och man vet inte vad man skall tro.
Fejkad orgasm (antologi), red. Susanna Alakoski och Amanda Mogensen. Ordfront, 2008.
Ulrika Nielsen
