Destruktivt känsliga och egoistiska män

av Heidi von Wright

Reko Lundáns pjäs Onödiga mänskor, som nu spelar på Wasa teater för fulla hus, är tyvärr mycket aktuell.


I medeltal tjugoen kvinnor per år dog av våld i parrelationen under åren 2002–2006 i Finland. I pjäsen Onödiga mänskor dör ingen och det är svårt att sätta ett medeltal på hur många i publiken som blir uppskakade av det hela. Jag känner mig, paradoxalt nog, både förfärad, upplyst och konfunderad.

Onödiga människor (Tarpeettomia ihmisiä), av Reko Lundán, hade urpremiär 2003. En hel del har hänt sedan dess, både ekonomiskt och socialt i Finland, tyvärr lever familjevåldet kvar och pjästemat är mycket aktuellt.

Att en pjäs som den här sätts upp är ett välkommet synliggörande av problematiken kring våld i nära relationer, och synliggörandet behövs för att problemen skall kunna åtgärdas. Pjäsens karaktärer, paret Tuula och Kari och de två vännerna till paret, Petri och Sonja, är vardagens offer, ekorrhjulets offer. Det går mer eller mindre utför för dem alla. Kari, som jobbat på fabrik, har fått sparken efter att själv ha monterat den maskin som nu tagit över hans arbete. Hans hustru Tuula är föreståndare för lokalbutiken, på väg uppåt på karriärstegen och ”tänker inte stanna i butiken hela livet”. Tuula och Kari har även en ungefär två år gammal son.

Tuulas yngre kollega Sonja är ny i butiken. Hon är en rättfram ung kvinna som gör anspråk på att kunna reda upp det hela, men krafterna räcker inte riktigt till. Därtill har hon en knarkande syster och en systerdotter att ta hand om. Petri, Tuulas barndomskompis och en gång i världen pojkvän-för-en-månad, är en prisbelönt klasslärare, engagerad i diverse aktiviteter och ivrig motionerare.

Kari skildras trovärdigt av Mats Holmqvist. Kari växer fram till ett manipulativt monster, som pendlar mellan att vara en våldsam man till att vara en familjefar som bryr sig om fru och barn men som slutligen bara bedrar sig själv.

Ann-Luise Bertells
närvaro är anmärkningsvärd. Bertell fångar och förmedlar replikerna utan att de känns krystade eller alltför malplacerade som de i en del fall gör. Tuula gör inte det som numera lärs ut: gå efter första slaget. Tuula tror på makens löften om förändring. Hon tycker synd om honom och manipuleras till att förneka misshandeln även hon.

Johan Fagerudd spelar den gnälliga och rädda barndomsvännen Petri vars fru är flygvärdinna och utomlands varje dag. Med påhittade orsaker, som att han låst in nycklarna eller glömt handskarna, hälsar han på hos Kari och Tuula och börjar senare umgås med Sonja. Hemligheter och lögner avlöser varandra där han rör sig, och allt detta bara till följd av hans destruktiva känslighet och babbel. Fagerudd står också för mycket av den humor som finns mitt i allvaret.

Lina Ekblads Sonja är svårare att få grepp om. Hon är velande och liksom slingrar sig ur handlingen och blir sist och slutligen en ganska platt karaktär, trots att hon har många fina egenskaper och stundvis trovärdigt månar om sina medmänniskor.Föreställningen ger en inblick i en vardag som är verklig för många. Arbete, familjebestyr och ekonomiska bekymmer avlöser varandra i oändlighet. Det anmärkningsvärda, som även det är verklighet för många, är hur människovärdet anses komma med jobbet och följaktligen försvinna om man blir arbetslös, som i Karis fall.

Därtill kommer det faktum att hans frus karriär, som tidigare nämnts, är på uppgång och denna förnedring står han inte ut med. Karis arbetslöshetsunderstöd sjunker dessutom till minsta möjliga eftersom Tuula förtjänar ”för mycket”, men deras totala inkomster är ändå så små att de har svårt att klara sig. En liten känga till socialstödssituationen.

Onödiga mänskor visar på det stora hela skickligt hur livet ser ut för många i dag. Jag ställer mig aningen tveksam till vissa ord och uttryck som ter sig allt för mycket som halvdana översättningar från finskan och därav blir föreställningen på några ställen ofrivilligt komisk.


Onödiga mänskor av Reko Lundán. Översättning och regi: Joakim Groth. Scenografi och dräkter: Markus R. Packalén. Skådespelare: Ann-Luise Bertell, Mats Holmqvist, Lina Ekblad, Johann Fagerudd. Premiär 31.10 på Wasa teater. Utöver pjäsen kan publiken dessutom vissa dagar ta del av publikarbete i form av prolog och epilog till pjäsen.

Heidi von Wright

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.