– Egentligen vill jag uppmana alla att sluta använda termen hedersmord, men jag använder den själv för att folk ska förstå vad jag talar om. Det finns ingen heder i att mörda, säger den palestinska filmregissören Buthina Canaan Khoury.
Canaan Khourys senaste film Marias grotta kretsar kring temat hedersmord, men hon använder hellre termen kvinnomord (femicide). Filmen har visats och diskuterats brett i Palestina.

– Min film har brutit en tystnad och öppnat för en efterlängtad diskussion i Palestina.
I filmen följer Canaan Khoury framför allt ett fall av kvinno­mord. Hon hade en för dokumentärfilmare sällsynt tur, om nu begreppet tur kan användas i det här sammanhanget.

Canaan Khoury höll på med filmen i tre år, och då hon redan filmat en del av materialet begicks ett mord i hennes hemby Taybeh. En ogift gravid kvinna mördades och huset där den man som antogs vara fadern bodde med sin familj brändes ner. Canaan Khoury intervjuade hans mamma i ruinerna av det nerbrända huset någon dag efter händelserna, och följde henne då hon flyttade in hos sin syster och förgäves försökte få sin son släppt ur häktet. Han fängslades nämligen och hölls häktad ”för sin egen säkerhets skull”. Med dold kamera har Canaan Khoury också filmat det stamrådsmöte där fred skipades mellan familjerna ett halvår senare.

Den starkaste bilden i filmen föreställer kvinnans åtta månader gamla foster, vars huvud redan täcks av tjockt mörkt hår, liggande på kriminalpatologens arbetsbänk. Den ogifta modern dog efter att hon av sina manliga släktingar tvingats äta växtgift, och barnet dog naturligtvis också.

Jag talade med Canaan Khoury efter visningen av hennes film på den europeiska kulturfestivalen i Malmö i september. En visning som inleddes av busvisslande ungdomar, antagligen ditskickade av någon välmenande lärare, och avslutades med en diskussion om huruvida en film som denna alls borde visas utomlands, då den ger en så negativ bild av palestinierna.

Det var en ung svensk tjej som sa att hon är rädd för att filmen kan skada Palestinas politiska kamp. Filmen kan enligt henne användas som argument för att Palestina inte förtjänar självständighet, för att den visar hur bristfälligt det palestinska samhället är.
– Jag är stolt över att vara palestinier, och över att vara en palestinsk kvinna. Att förbättra vårt liv är mycket viktigare för mig än din bild av Palestina, säger Canaan Khoury.

Efter en stunds argumentation ger tjejen delvis efter, men hävdar fortfarande att regissören alltid borde närvara och diskutera filmen på visningar utomlands. Hon blir häftigt emotsagd av några kvinnor i publiken, kvinnoorganisationsaktivister med algerisk bakgrund. De har själv ofta känt sig motarbetade av framför allt franska exilalgerier som anklagat dem för att vilja göra bilden av hemlandet ännu sämre än den redan är.

– Jag får ofta förklara speciellt stamrådens roll i det palestinska rättssystemet, säger Canaan Khoury senare, då jag frågar om filmen alltid väcker så livliga diskussioner.
Själv ser hon kvinnofrågan som ett grundläggande problem i Palestina.

– Hela världen intresserar sig för vår politiska situation, men vi kan inte fokusera bara på den, vi måste ta tag också i andra problem.

Canaan Khoury har bott i Palestina hela sitt liv, förutom de år hon studerade film i USA. Alla hennes dokumentärer berättar om Palestina, oftast med fokus på kvinnor. Förutom att hon för tillfället reser runt och visar Marias grotta på många olika festivaler har hon flera projekt på planeringsstadiet, ett av dem en fiktionsfilm. Hennes filmkarriär har trots en bred finansiering varit beroende av familjens förmögenhet, hennes pappa startade Palestinas första ölbryggeri.

Mångsidig bild

Kvinnomorden och stamrådssystemet som de framställs i Marias grotta är skakande. Men i filmen syns också helt andra sidor av Palestina, och lägger man till Canaan Khourys egen person blir resultatet en på många sätt överraskande bild. Sekvenserna i slutet av filmen med hiphopartisten Abir El’Zinati breddar min bild av Palestina, liksom också Canaan Khoury med sin eleganta byxdräkt och matchande silkesscarf.
Abir El’Zinati har gjort låtar med det populära palestinska hiphopbandet DAM, men har inte fått vara med på bandets konserter. Efter låttexter om fri kärlek och rätt att älska utan att binda sig hotades El’Zinati till livet, och de manliga bandmedlemmarna valde att uppträda utan henne.

El’Zinati, hennes syster och deras mamma intervjuas i filmen, och samtidigt ser vi bilder av ett lyxigt medelklasshem. Jag reagerar på deras västerländska kläder och inredning, på grund av mina fördomar, men också för att filmens miljöer fram till dess stämt överens med min klichébild av Palestina.

Palestina är ett land med hedersmord, visst, men det är också ett land med medelklasstjejer som sjunger hiphop.