I Klockriketeaterns uppsättning av den norska dramatikern Jon Fosses Jag är vinden arbetar man med enkla grepp. Scenografin är nästan obefintlig, den består av en skärm. Stämningar och effekter skapas genom ljud och ljus. Spelet är dämpat och diskret. Stiltjen rubbas egentligen bara vid två tillfällen. Det ena avbrottet infaller när Johan Fagerudds namnlösa karaktär ska förtöja båten, och det andra när han åter kastar loss.
Det finns heller ingen egentlig handling eller bakgrund. Pjäsen är en dialog mellan två karaktärer, den ene (Rabbe Smedlund) och den andre (Fagerudd). Det är fråga om en tvekamp mellan viljan att leva och viljan att inte leva. Pjäsen kan emellertid lika gärna ses som en inre monolog, där Fagerudd och Smedlund är delar av en och samma individ.

Dikotomier genomsyrar texten. Fosse arbetar med begreppen tyngd och lätthet, ljud och tystnad, och ställer frågan om vilket som är värre, bättre. De två karaktärerna är i sig motpoler. Rabbe Smedlunds figur är uppgiven medan Johan Fagerudds figur försöker påminna honom om livets små glädjeämnen. ”Livet, det är ju inte så illa”, är en återkommande replik.

Också miljöerna är kontrasterande. Vi förflyttas från en vind­stilla vik till det stormiga havet. Här finns alltså en spänning mellan det lugna och det oförutsägbara. Talande är dessutom att den ene tycker att havet är vackert, den andre att det är skrämmande.
Det avklädda scenspråket för fram Fosses text. Norrmannen Fosse är en av samtidens mest spelade dramatiker med trettio pjäser i bagaget. Han är känd för sin enkla och melodiska prosa som också gör sig gällande i Jag är vinden. Språket är flärdfritt, men mångtydigt. Det pågår en ständig lek med språkets tvetydigheter. Det känns nästan som om texten föds ur sig själv. Ett ord härleds ur ett annat, och lockar fram en alldeles ny mening.

Fagerudd och Smedlund är samspelta och tillsammans vecklar de sakta men säkert ut sin dialog. Mycket arbete läggs ner på att leverera de mångbottnade replikerna. Tonerna och nyanserna registreras noga av skådespelarna. Rabbe Smedlund har kappsäcken full av skiftande sinnesstämningar. Hans yta är ofta stramt behärskad medan ögonen utstrålar ångest och förtvivlan.

Jag är vinden är en karg pjäs om livet och döden. Den handlar om känslan av ensamhet och faddhet, om att vara rädd för döden och att våga dö. Så långt är tematiken klar, men problemet är att pjäsen inte riktigt berör mig. Den är för abstrakt. Det finns inget sammanhang, inga personer, inga egentliga ansikten. Jag gillar helt enkelt inte greppet, jag kan inte med anonymiteten. Trots ett gediget arbete från skådespelarnas sida, känns Jag är vinden som en kylig och teoretisk tankelek.

---

Jon Fosse: Jag är vinden. Översättning och regi: Kristin Olsoni. Scenografi/ljusidé och kostym: Katrin Brännström. Ljus: Mari Agge. På scenen: Rabbe Smedlund och Johan Fagerudd.