Pendeltåget glider fram i skymningen på väg ut från New York city, ut till Long Island. Tåget är överfullt denna eftermiddag. I vagnen förs ljudliga samtal. Alla verkar diskutera samma sak. ”Har du registrerat dig? Ska du rösta? Tror du det blir högre skatter med Obama?” är några av de frågor som utbyts mellan sätena. Utanför fönstret virvlar hållplatserna förbi, parkeringsplats efter parkeringsplats, bara namnen verkar skilja dem åt. Det blir allt glesare med passagerare i vagnen. Och så når vi slutstationen Ronkonkoma. Jag letar mig fram till taxistationen och får skjuts med en stor och skranglig Ford. Efter tio minuter längs motorvägen tar chauffören av och vi befinner oss plötsligt i ett sådant där typiskt mysigt amerikanskt villaområde som aldrig verkar ta slut. Vi stannar till vid ett litet trähus med en lummig trädgård. Här bor Ieva Vidner och hennes moster Nedda Grinups som jag ska träffa.

Jag hinner knappt ta av mig skorna innan Ieva utbrister:

– Det blir Obama! Det måste bli Obama! Jag ska i alla fall utföra min medborgerliga plikt imorgon … Men varför tar du av dig skorna?

Huset har ingen tambur utan man kommer direkt in i vardagsrummet. I ett rum längre in sitter Ievas snart sekelgamla moster Nedda. Hon blev tvungen att flytta hem till Ieva efter att pengarna hade tagit slut. Det gick inte längre att betala de svindlande 2 500 euro i månaden för äldreboendet trots försäkring och pension.

– Ja, vad skulle jag göra? Klart jag tar hand om min moster och gudmor. Men detta är inget liv värt att leva. Hon frågar mig ofta varför hon aldrig dör och vad ska jag svara då, fråga Jesus eller någon, skrattar Ieva.

Mellan två hemland

Ievas moster Nedda hade redan börjat skolan då första världskriget tog slut. Uppväxten i Riga minns hon som lycklig. Ofta var det stora sammankomster med alla farbröder, fastrar och kusiner. En av farbröderna var gift med en tyska som förbjöd barnen att prata andra språk när hon var närvarande, vilket Nedda var hemskt arg över. Fadern var stämledare för stråksektionen på Operan i Riga. Vid andra världskrigets slut hade hon hunnit bli 34 år. Idag är hon 97 och har tillbringat de senaste sextio åren i USA.

– Ievin, jag vill ha vin, ropar Nedda till Ieva. Jag dricker vin varje kväll, skrockar Nedda.

– Kanske är det därför hon har blivit så gammal, säger Ieva och häller upp ett stort glas portvin som hon ger till sin moster.

I barndomen var Nedda arg på sin tyska ingifta faster som förbjöd barnen att tala annat än tyska, men senare skulle tyskan komma till användning. Under största delen av sitt yrkesverksamma liv har Nedda arbetat som lärare i tyska på ett gymnasium i New York. Nu har hon dock varit pensionär i trettiofem år och av tyskan minns hon inte mycket.

Neddas systerdotter Ieva föddes 1942 i Lettland men 1944 flydde hon med föräldrar, morföräldrar och mostrar västerut undan Röda armén och bodde några år i Tyskland, innan de lockades över till USA 1948. Livet var hårt i början. Alla släktingarna bodde tillsammans den första tiden i en liten lägenhet i Bronx. Ievas far och mor tog tjänst som portvakter vilket de kunde kombinera med andra arbeten. Som portvakt behövde man inte heller betala någon hyra, vilket gjorde att de kunde spara pengar för att senare köpa ett hus.

– Men det var bra i Bronx. Jag sattes direkt i amerikansk skola. Det var tufft med språket och allt nytt. Irländarna ville alltid slåss. De såg ner på oss för att vi var annorlunda klädda och inte var så bra på engelska. De kallade alla som kom från Europa för tyskar. Det var en ganska hätsk stämning efter kriget. Jag kom ofta hem blåslagen med sönderrivna kläder. Hemma var det ”big no no” att prata engelska, men det var bra för det har gjort att vi inte glömde bort lettiskan. Vi pratar ju lettiska med varandra fortfarande, Nedda och jag.

Och fortfarande har Lettland en viktig plats i deras liv. Hela huset är fyllt av lettiska, flaggor, tavlor, dockor, böcker och skivor. Samtidigt är Ieva tacksam över att familjen flyttade till USA, som hon trots en stark lettisk identitet upplever som sitt hemland, och där hon har levt nästan hela sitt liv. Lettland har hon bara besökt en gång i slutet av 1980-talet. Moster Nedda åkte däre­mot ganska ofta dit, men de andra släktingarna tyckte att det skulle vara alltför tungt att se Lettland i dess nya skepnad och gjorde därför aldrig några återbesök. Istället satsade alla helhjärtat på livet i det nya landet. Ievas far fick efter hand mer kvalificerade arbeten och snart hade de sparat ihop till ett efterlängtat hus på Long Island, i New Yorks utkanter. Efter gymnasiet gav sig Ieva iväg för att studera skogsvetenskap på gränsen till Kanada, men det blev bara ett år.
– Det var för roligt och för mycket festande. Sen träffade jag Nick och vi gifte oss när jag var tjugoett och sen köpte vi det här huset, som är grannhus till det mina föräldrar bodde i.

Ievas man Nick, eller Niklavs som han egentligen hette, hade också kommit till USA, efter några år i Sverige. Niklavs hade inte känt sig trygg i Sverige efter den så kallade baltutlämningen 1945. De 30 000 civila flyktingarna från Baltikum som fanns i Sverige, var rädda att de alla skulle utlämnas till Sovjetunionen. Niklavs tog det säkra före det osäkra och flyttade till USA. Där träffade han senare Ieva.

– Pappa var glad att jag gifte mig med en lett, men han gillade inte att Nick var sjutton år äldre. Men jag ångrar ingenting, för vi hade det så roligt. Vi levde ett fantastiskt liv tillsammans och jag tror inte att vi hade haft det bättre om vi hade stannat kvar i Tyskland.

Ruinerad av sjukdom

Men de sista åren kunde ha varit bättre. Några år efter Nicks död fick Ieva en åderbristning i hjärnan och blev tvungen att gå igenom en komplicerad operation. Kostnaderna för operationen och rehabiliteringen var så stora att de 300 000 euro, som Ieva och Nick hade sparat ihop för sin ålderdom, snabbt gick åt.

Ieva hade ingen sjukförsäkring och det ödet delar hon med 45 miljoner amerikaner. Hade hon varit över 65 år då hon drabbades av sjukdom skulle hon ha omfattats av det allmänna sjukförsäkringssystemet, Medicare, för pensionärer och handikappade. Medicaid är en annan socialförsäkring som betalar sjukvården för fattiga familjer och andra med låga inkomster. De som helt saknar sjukförsäkring är framför allt personer som Ieva, som är för rika för att omfattas av Medicaid men som inte har råd med privata försäkringar. Ieva är ångerfull, hon borde ha tagit en sjukförsäkring, men hon hade just slutat jobba på banken och tyckte inte att hon hade råd med de stigande avgifterna.

– Det var en chansning och jag hade otur, men det är ingen idé att vara bitter.
Nu får hon, efter att hon har tvingats förbruka det mesta av det sparkapital hon och hennes man gnetat ihop under ett helt yrkesliv, även en del stöd från Medicaid.
– Det måste bli en förändring. Vi måste få sjukförsäkring och vi måste få Obama. USA behöver honom.

Det blev för dyrt att ha bil, tyckte Ieva, så hon sålde den. Det innebär att hon och hennes moster tar taxi varje gång de ska handla eller göra läkarbesök, för några bussar går inte där de bor.

På förmiddagen, tisdagen den 4 november, tar vi gemensamt en taxi ner till vallokalen.
– Jag har nästan alltid röstat på demokraternas kandidater, men i början var jag republikan. Jag röstade till och med på Nixon när han stod emot Kennedy. Men det var så det var där hemma. Hade man flytt undan kommunismen, så var det ju naturligt att man sökte sig till dem som var kommunisternas främsta motståndare. Sen förstod jag att demokraterna inte var kommunister de heller, men mina föräldrar var inte glada över att jag ”bytte sida”, ler Ieva.

Vid infarten till vallokalen står en valarbetare för McCain-lägret.
– Kör över honom, han kanske är McCains ende supporter, skämtar Ieva.
Sedan stiger hon ur taxin – vinkar och ler med hela ansiktet innan hon går in i vallokalen.

Ett svart–vitt val

Jag tar tåget tillbaka till New York. Där verkar det finnas vallokaler överallt och på sina ställen är det lång kö för att komma in. Stämningen är upprymd, och ännu mer upprymd blir den några timmar senare i Harlem. Obama vinner lite oväntat en klar seger. Alla ropar Obama. Mötande skriker Obama – vi svarar Obama. Obama har blivit nattens hälsningsfras. På en liten bar i Harlem slinker jag och några andra vita nordbor in.

– Tack för att ni röstade på oss, vi vann, skriker några svarta kvinnor vi möter i dörren. Att vi inte röstade känns onödigt att säga i denna stund. De höga förväntningarna på Obama kommer att bli svåra för honom att leva upp till. Afroamerikanerna verkar se Obama som sin frälsare, trots att hans bakgrund egentligen är en helt annan än deras. Hans far gav sig relativt nyligen och helt frivilligt av till USA för att studera vid prestigefylla Harvard, och Obama själv växte upp hos sina vita morföräldrar. Men han valde en svart fru, och många menar att han därmed valde sida. De svartas sida. En man i baren sammanfattar situationen.

– Nu är det vi ”blacks” som sitter vid makten.

Nästföljande dag träffar jag studenterna Sandra och Jasmine i närheten av New Yorks universitet, och de tycker att många tillmäter det faktum att Obama är mörkhyad en orimligt stor betydelse.

– Jag menar, han är ju till hälften vit, men ingen tror att det ska bli bättre för alla från Kansas nu, säger Jasmine, och syftar på Obamas Kansas-födda mor. Jasmines föräldrar är indier från Kenya, men det gör inte att hon känner särskilt för Obama.
– Det är inte det det hänger på, men visst röstade vi på Obama. Vi vill ju inte ha McCain, säger de med en mun och skrattar.

– Men jag tror att Obama kan stärka självkänslan hos de svarta och visa att ingenting är omöjligt. Nu finns inga undanflykter, säger Sandra, vars föräldrar kommer från Egypten.

– Ja det är ju lite av USA:s slogan, att det är ”Möjligheternas land” och det är nog sant. Som invandrare kan man mycket snabbare komma in i samhället här och göra karriär, än i till exempel i England, som jag och mina föräldrar lämnade för elva år sen, och nu har Obama visat att ”Möjligheternas land” inte bara är en slogan, hävdar Jasmine.
– Många här i USA tror att alla människor i hela världen vill flytta hit, men så är det ju inte. Folk har en lite skev uppfattning om sig själva i förhållande till resten av världen, men vi är väldigt glada för att vi bor i USA, säger Sandra, och Jasmine nickar instämmande.

Alla gillar obama

Bakom mig på flyget tillbaka till Helsingfors, sitter en 89-årig man och berättar på nästan brytningslös amerikansk engelska om hur bra det är i staterna. Hans bänkgranne, en rysk medelålders läkare, lyssnar intresserat och säger ibland något på en ytterst knapphändig engelska. Jag tjuvlyssnar. Den gamle mannen råkar liksom Ieva och Nedda vara lett-amerikan och har nu varit i USA för att hämta sin pension. Efter kriget utvandrade han till USA, men sedan Sovjetunionens sönderfall bor han i det självständiga Lettland. Åren i USA verkar definitivt ha präglat honom. Han känns väldigt amerikansk i sin yviga och självsäkra stil, och hans kunskap om Ryssland verkar vara i princip obefintlig, eller så låtsas han, för att framstå som ännu mer amerikansk i sin ryske bänkgrannes ögon.

Uppenbarligen har den gamle lett-amerikanen även varit i USA för att fullgöra sin plikt som amerikansk medborgare. Plötsligt tar han sats och säger rakt ut i luften:
– Jag röstade på McCain. Vi förlorade.
Han hämtar andan och fortsätter:
– Men jag tror att det nog kan bli bra med den där Obama ändå.