Jag träffar Ella Lemhagen på Hanaholmen dit hon kommit direkt från de nordiska filmveckorna i Paris där hon presenterat sin senaste film, Patrik 1,5. Det är en klassisk romantisk kärlekskomedi som bygger på den svenske dramatikern Michael Dunkers pjäs, som för närvarande spelas på Helsingfors stadsteater.

På Hanaholmen talade Lemhagen om sitt filmskapande och presenterade ett urval av sina filmer. Hennes första långfilm, Drömprinsen – filmen om EM (1996) följdes av Tsatsiki, morsan och polisen (1999) som blev hennes stora publika genombrott. År 2003 kom förväxlingskomedin Tur & Retur och nu senast Patrik 1,5 som hade premiär i Sverige i september.

Dekonstruerar familjen

Det kan tyckas att Lemhagen koncentrerat sig på att göra barn- och ungdomsfilmer, men det håller hon inte med om.

– Nu har jag ju precis avslutat Patrik 1,5 som inte är en barnfilm. Teveproduktionen Järnvägshotellet (2003) är en thriller. Jag kan tänka mig att filma vilken berättelse som helst. Huvudsaken är att den berör mig på ett personligt plan, inte enbart professionellt. Då spelar det ingen roll om den handlar om en person som är sju år eller sjuttio. Jag är förtjust i att arbeta med skådespelare som är aktiva och delaktiga i den process som det innebär att göra en film. Säga vad man vill om barn men de är sällan motiverade. Det krävs mutor för att de ska stanna kvar framför kameran. Det blir ett helt annat jobb, som kräver oerhört mycket av mig som regissör.

De filmer som jag sett av Lemhagen uppfattar jag som engagerade och med ett socialt patos. Hon förmår fånga upp och undersöka moderna familjebildningar, som hur det är att vara skilsmässobarn (Tur och Retur), att växa upp med en ensamstående förälder och längta efter sin pappa (Tsatsiki, morsan och polisen) och nu senast homosexuellas rätt att adoptera barn. Med humor, värme och lyckliga slut dekonstruerar Lemhagen den traditionella bilden av kärnfamiljen.

– Nu kan jag se den röda tråden i min produktion. Olika varianter av den moderna familjen är ett återkommande tema. Fast i vår del av världen är det ju snarare norm att inte leva i en kärnfamilj. Däremot märker jag när jag reser runt med mina filmer, både på mindre orter i Sverige men framför allt utomlands, att mina filmer tar upp kontroversiella ämnen. Som regissör vill jag naturligtvis förmedla ett budskap. Jag vill ifrågasätta invanda tankesätt, föreställningar och sticka hål på fördomar. Sist och slutligen handlar mina filmer, inte minst Patrik 1,5, om kärlek, utanförskap, längtan efter sammanhang men också om vår syn på vad en familj är.

Amerikansk remake

I Patrik 1,5 möter vi det lyckligt gifta bögparet Göran (Gustav Skarsgård) och Sven (Torkel Petterson), nyinflyttade i ett klassiskt homogent villaområde, med välklippta gräsmattor och benhård social kontroll. De vill inget hellre än att adoptera ett barn och lyckan är total när de får beskedet att de ska bli föräldrar till Patrik 1,5. I stället för en söt en bebis får de – på grund av ett felaktigt placerat kommatecken – den kriminellt belastade och föräldralösa Patrik 15 år (Tom Ljungman).

– När jag fick förfrågan om att göra en film på Dunkers pjäs tyckte jag att det var ett kul tema, men det jag ville göra av den var en klassisk kärlekshistoria – någonting i stil med Notting Hill, fast med bögar. Jag läste pjäsen och inspirerades av den, men skrev ett helt nytt manus. Jag har längre velat göra något i kärlekskomedi-genren men med en annorlunda vinkling. Hade jag gjort den med ett heterosexuellt par hade jag antagligen inte satsat lika mycket på de klassiska romantiska inslagen. Dessutom hade det blivit en mycket tråkigare film.

Patrik 1,5 har sålts till många länder och amerikanska produktionsbolag har visat intresse för att göra en remake av den. För närvarande håller Lemhagen på att läsa en uppsjö av Hollywoodmanus, men upplever en viss tvekan inför att börja arbeta i USA.
– Naturligtvis skulle det vara fantastiskt att få arbeta där, det finns helt andra ekonomiska resurser. Men där skulle jag inte ha sista ordet över min egen film. Egentligen jobbar jag hellre i Europa, men skulle så klart vilja få tillgång till de amerikanska pengarna, säger Lemhagen med ett skratt.

– Ännu har jag dock inte hittat ett manus som jag upplever att jag brinner för och det är ett måste för att jag ska gå in i en produktion. För närvarande känner jag mig lite pressad. Det är viktiga beslut som ska fattas. Det är svårt att få ro och kunna fokusera på det jag vill göra, konstaterar Ella Lemhagen.

– Jag är väldigt stolt över Patrik 1,5 och det fina mottagande filmen fått. Det är den bästa film jag gjort, säger Lemhagen nöjt.

Lemhagen växte upp i Uppsala på 1970-talet:

– Att jag var punkare gav mig ett självförtroende, som jag haft och har nytta av i en bransch som många gånger är konkurrensinriktad och tuff.

– Hade min uppväxtmiljö varit annorlunda med motstånd och missunnsamhet, hade det inte varit lika enkelt. När jag rest runt och talat om mina filmer har jag träffat många flickor som sitter och väntar på att bli upptäckta, utvalda, i stället för att göra något själv.

---

”En dag med Ella Lemhagen” arrangerades på Hanaholmens kulturcenter 19/11. Temadagen ordnades i samarbetet med Walhalla.