Jag har inte för vana att röra mig med begreppet biljoner men nu har biljonerna börjat besvära mig. Jag talar inte om bankkrisen – det gjorde Bertolt Brecht bäst för sjuttio år sedan: ”Vad är väl rånandet av en bank mot grundandet av en bank”.
Det verkar som om folk tagit det som en vits. Nej, jag håller mig till det militära som jag känner om möjligt ännu sämre. Och till fiskägg – samma där.
Världens militära utgifter beräknas idag till ca 1 300 billion dollars, FN:s budget är 2,1 billion dollars, utvecklingshjälpen får kosta omkring 70 billion dollars.
Jag använder billion och dollar för att min källa, Transnational Foundation for Peace and Future Research, gör det. I Nationalencyklopedin läser jag att man i USA och England med en billion menar tusen miljoner, alltså en miljard, medan man hos oss och i hela Europa utom England med en biljon menar en miljon miljoner. Skriv alltså om nollorna om så önskas – proportionerna blir lika groteska.
Sannerligen de kommer att förundra sig, de få människor som enligt Hopi-indianernas spådom överlever det tredje världskriget. De kommer att förundra sig mera än vi någonsin gjort över Marie Antoinettes gräddbakelser, tsarfamiljens excesser eller nazismens lockelse.
De kommer att förundra sig framför allt över att flertalet av dessa dåraktiga militära upprustare rustade i en statsform som kallades demokrati, där en stor del av befolkningen var mätt och läskunnig. Där informationen var blixtsnabb och heltäckande. (Eller var det just det den inte var?)
De senaste årens vapenviftande i större och mindre nationalstater har fått mig att tro allt mer på Hopi-indianerna, vilka med hjälp av sina myter och bilder har förutsett de båda världskrigen, atombomben och miljöförstörelsen. Man behöver varken vara domedagsprofet eller naturfolkssvärmare för att i dagens ”rationella” värld tycka sig få bekräftelse på deras profetia. Eftersom denna profetia i sin helhet tar flera dagar att berätta och flera liv att förstå, vill jag inte här ens försöka mig på en resumé. Men jag kan rekommendera ett besök på nätet, eftersom få av oss lär få möjlighet att i likhet med konstnären Osmo Rauhala (ni vet han med hjortarna) besöka Hopi-indianerna i Arizona. Rauhala delar sitt liv mellan sitt ekologiska jordbruk i Tavastland och sin konstnärsateljé i New York och kombinerar på motsvarande sätt biologi och mytologi, vetenskap och konst. Hans sökande efter en syntes, där myternas visdom och det intuitiva konstskapandet står sida vid sida med de senaste vetenskapliga rönen, tilltalar mig. Liksom hans hjortar, floder och fåglar talar till mig. Hjortarna är i gamla myter budbärare mellan olika världar. Deras horn, som påminner om både trädets rötter och trädets grenar, gör det möjligt för dem att samla information hos gudarna i livsträdets topp, likaväl som bland rötterna där de avlidna håller till.
Rauhalas hjortar är fulla av meddelanden som jag tyder olika enligt antal, sammanhang, storlek, rörelse, färger, kontraster. I serien ”Förlorat paradis”, gjord efter Tjernobyl-olyckan, är meddelandena dock entydiga. Egentligen är det skadorna långt borta i de svenska och norska fjällen, det långa förtigandet av dem och masslakten av renar som upprörde konstnären mest, och fördjupade hans resonemang kring konstens och vetenskapens etik.
Ordet etik känns oförskämt i den del av Arizona där USA i decennier hämtat uran för både kärnvapen och fredlig kärnkraft. Den representant för ursprungsbefolkningen som deltog i den stora kärnkraftskritiska konferensen i Helsingfors senaste höst, berättade om förgiftad jord, förgiftat vatten, sjukdom och förtidig död bland gruvarbetarna och bland alla de människor och djur som inte kunde läsa varningsskyltarna – eller som oberoende av skyltar inte har andra ställen där de kan hämta sitt vatten. Till och med om urangrävningens faror (som alltid och överallt drabbar de mest försvarslösa, naturligtvis) vore den enda negativa sidan hos kärnkraften, borde det räcka för att diskvalificera den, tycker jag. Men för dem som har problem med inlevelseförmågan finns det många andra, praktiska och ekonomiska risker.
Den alltjämt olösta frågan om slutförvaringen av avfallet är en sådan – ofta framhållen, aldrig motbevisad, alltid nonchalerad av kärnkraftsmaffian, som fortsätter att berätta sina sagor om den rena energin. (Visste ni att europeiska atomkraftsbolag deponerar sitt avfall i Somalien?) Att dumpa avfallet i havet har länge varit en metod. Och som om havets invånare inte lidit tillräckligt av de tvåbenta däggdjurens girighet kommer därtill de biljoner fiskägg och fiskar som dör på grund av kärnkraftverkens kylvattensystem – i floder och sjöar och hav, från Murmansk till San Francisco. Kan det tänkas påverka ekosystemet, månntro?
Behöver jag räkna upp övriga, livshotande, risker med kärnkraften? Nej, alla känner redan till dem. Det är det som är problemet. Vetskapen är för tung, den resulterar inte längre i handling. Eller är det livets olidliga lätthet som står i vägen?
Vi vet också vad kärnvapen kan åstadkomma om de tas i bruk, men vill inte tänka på det. Den självklara kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen förnekas, liksom den självklara kopplingen mellan Nato och kärnvapen, mellan Ryssland och kärnvapen, mellan tillhörighet till en militärallians och tvånget att föra dess vapen.
Det är helt obegripligt att våra tongivande politiker, fredspristagare och allt, propagerar för Nato-medlemskap utan att en gång ta med kärnvapenfrågan i diskussionen. Det är alltså möjligt att med dagens kunskaper, med dagens informationsteknologi, på politisk toppnivå i ett västerländskt välfärdssamhälle förbigå de största farorna utan protester från vare sig media eller medborgare.
Kanske ligger det något i Hopi-indianernas regel att man skall leva en erfarenhet, inte bli informerad om den.
Men vi kan inte, och vill knappast, leva ett kärnvapenkrig. Vi är helt hänvisade till in-levelsen. Och det tar på. Är alltså strutsbeteendet rationellt, trots allt? Inte för våra barn och barnbarn och eventuella efterkommande, inte för fiskar och delfiner, träd och humlor.
Tag en ny titt på de (ir)rationella siffrorna ovan. Klicka sedan på www.loviisaliike.eu. Lovisarörelsen är typexemplet på att enskilda mänskor på en liten ort kan ge startskottet (sådana är våra metaforer!) inte bara för ett världskrig utan också för en världsfred. Saintes-appellen, utfärdad av ”Tredje mötet för nukleär, biologisk och kemisk nedrustning” (9–11.5.2008) och utformad av bl.a. Mikael Böök, finns att läsa, underteckna och sprida vidare till vänner i världen.
Kristin Olsoni
