Kjell Westös Det hjärta man har är ett poppigt samtidsdrama om borttappade människor och deras jakt efter bekräftelse.


I naven av pjäsen Det hjärta man har står den skönsjungande divan Johanna Kettel (Sinikka Sokka) och hennes familj, exmaken och musikern Kajde (Peik Stenberg) samt de vuxna sönerna Jerry (Nicke Lignell) och Nick (Markus Nykänen). Johanna var i tiden en av sextiotalets schlagerstjärnor, hon gjorde succé med låten Sen yhden illan jälkeen, men framgången hade sitt pris. Rampljuset bländade henne och barnen fick komma i andra hand. Värst gick det för Johannas dotter Bella som slutligen fördärvades av den fula musikbranschen.

I första akten av Det hjärta man har ska hela den krångliga familjen, vars medlemmar med åren drivit ifrån varandra, samlas för att fira den äldsta sonen Jerrys födelsedag. Familjeträffen slutar emellertid i bråk, tårar och svordomar.

Det är ett mustigt drama som Kjell Westö har byggt upp. Det jag gillar är det komplexa spindelnätet av ansträngda relationer och dynamiken i den tilltrasslade familjen. En rad intressanta karaktärer introduceras, bland andra den småpatetiska Kajde och den självupptagna Johanna. Både Sokka och Stenberg lyckas rätt så bra med att förmedla mångsidiga figurer som gör både ett sympatiskt och äckligt intryck.

Här finns också ett dunkelt och mystiskt förflutet som smyger sig på karaktärerna. Den döda dottern Bella blir en symbol för det goda och känsliga, och är en kontrast till den smutsiga musikbranschen. Hon dyker då och då upp som en påminnelse om kärleken som finns där under all sårvävnad och hård hud.

Mycket av handlingen kretsar kring relationen mellan sonen Jerry och hans egoistiska föräldrar. Jerry är det miljöförstörda kändisbarnet med en hel del känslomässiga hämningar i bagaget. Tyvärr är Jerry en av de mer ensidiga karaktärerna i pjäsen.

Föreställningen är överlag ojämn, och vissa scener känns förutsägbara. Att låta karaktären Jerry vråla vittu, fitta, skit för att uttrycka ilska är ett ganska tråkigt grepp. Gäsp, säger jag också om scenen där den unga framgångstörstiga flickan Irina ger Kajde en avsugning som betalning för avancemang i musikbranschen.

Det jag däremot tycker om är zeitgeisten som genomsyrar pjäsen. Westö har inkapslat både 1960-talets och dagens tidsanda i sin text. Musiken, scenografin och kostymerna förtjänar också en eloge. Polyesterdräkter och nostalgiska sextiotalsplågor skapar stämning och förflyttar galant publiken från ett decennium till ett annat.


Kjell Westö : Det hjärta man har. Regi: Maria Sid. Musik, arr: Peter Hägerstrand. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Pirjo Ristola. Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist. Ljusdesign: Tom Kumlin.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.