Ibland görs det bra filmer i Sverige, filmer som stannar kvar i en. En sån är Johan Klings Darling (2007). Det är en film om äckel och tomhet, och om rädslan för att låta sig beröras av livet.

Det handlar om Eva, en bortskämd överklassflicka som i början av filmen bor hemma hos mamma på Östermalm, jobbar lite i en fashionabel klädbutik, shoppar med väninnorna och sällskapar med en söt överklasspojke. Trevligt? Nej, outhärdligt tråkigt. Det är inte det att vi som tittare tycker Evas liv är tråkigt, utan hon och resten av överklassgänget hon umgås med är själva totalt uttråkade. Deras tal är håglöst och trivialt, ingenting engagerar dem eller väcker deras intresse. För tittaren är det omöjligt att tycka om dem, för de tycker inte om någonting.

Tråkigheten är bara en mask för något annat, för äcklet. Den stora behållningen av den första delen av Darling är just att den visar hur hela överklasstillvaron genomsyras av äckel. Eva och hennes kompisar öppnar inte munnen ordentligt när de pratar, de liksom spottar ut orden, det är dem motbjudande att tala.

På Östermalm är allt och alla äckliga, bara det som är dyrt eller ”inne”, alltså dyrt i prestige räknat, kan man alls stå ut med. Pengar luktar inte men det gör allt annat, och man står ut med det bara om lukten tillfälligt döljs under penningens luktlöshet. Men tingens äckliga väsen framträder snart igen: bruden som killarna i början av filmen fann så ”fräsch” (luktfri!) har redan i slutet, kanske ett år senare, hunnit bli ”riktigt saggig”.

Sån är Evas värld, sån är Eva. Sen förändras allt. Mamma flyttar utomlands, Eva får sparken från sitt jobb och åker fast för att ha varit otrogen, och plötsligt står hon där utan pojkvän, lägenhet och pengar. Hon får flytta in i en liten etta på Gärdet och tvingas ta jobb på McDonalds. Förnedringen är total. Fast inte riktigt, för till en början tycker hon att detta egentligen inte angår henne, att det är ett obegripligt misstag som snart kommer att rätt­as till. Hon hör inte hemma i en äcklig etta eller på ett äckligt McDonalds, där ju finns bara losers!

Eva får snabbt märka att hennes ”vänner” ser det annorlunda. För dem är saken enkel: står du och steker burgare hela dagarna och bor i en etta så är du en loser. När Eva beklagar sig över hur äckligt det är att stå i stekos hela dagen är deras reaktion inte sympati utan äckel, de drar sig ifrån henne och hennes flottiga hår som om hon bar på en smittsam sjukdom. Och det gör hon ju, för hon har förvandlats till en loser, och umgås man med en loser så blir man själv en, det är spelets regler. Det är inte för att folk har olika bra tur som världen befolkas av vinnare och förlorare, utan för att de som har tur genast klipper av banden till dem som inte har det.

Nu är Evas förnedring total, hon är utstött ur innegänget, hon kan inte längre projicera äcklet utåt, ingenting skyddar henne från insikten att hon själv är alltigenom äcklig. Hon befinner sig i nollpunkten. Då möter hon Bernard, och får hon plötsligt syn på något som inte är äckligt. Eller rättare sagt: hon hittar en reaktion hos sig själv som inte är äcklets.

Bernard är en arbetslös, frånskild ingenjör och tidigare villaägare kring 60, som också han blivit utslagen och hamnat på McDonalds. Hans historia har berättats parallellt med Evas fram till deras möte, och visar hur det inte bara är på Östermalm som folk delas upp i vinnare och förlorare. Bernard är helt enkelt för snäll och för gammalmodig, inte bara för arbetsgivarna utan lika mycket för ex-frun och för dottern, som numera inte just vill veta av honom. Bernard är en märklig figur. Ibland verkar han mesig snarare än god, han låter sig köras över och tar aldrig strid, men å andra sidan har han (i motsats till de blott mesiga) ingen bitterhet alls i sig, utan ett slags okuvlig optimism och människokärlek. Han är på det sättet ”stark som en björn”, som hans namn säger.

Bernard tycker mycket om Eva, delvis för att hon påminner honom om hans förlorade dotter. Eva ser i honom först bara en hopplös förlorare, fast han är hygglig mot henne. Ändå uppstår det så småningom en vänskap mellan dem. Det är inga stora saker i det yttre: ett samtal över en fika, ett biobesök, lite hjälp med praktiska grejer i lägenheten. Men förändringen hos Eva är dramatisk.

Darling innehåller kanske det vackraste leendet jag någonsin sett på filmduken. Det är Evas första i filmen. Hon har tidigare visat upp ett nästan uttryckslöst ansikte, på sin höjd snäst lite eller grinat illa. Och så plötsligt kommer där ett leende, inte ett stort, men ett äkta. Hon ler för att hon i mötet med Bernard har fått kontakt med honom och sig själv. Man föreställer sig att det är första gången i sitt unga liv hon får kontakt med verkligheten, första gången som äcklet släpper greppet. Och man tycker som tittare plötsligt väldigt mycket om henne. Det är första gången man egentligen ser henne, för det är första gången hon visar sig. Det är nästan för svagt att säga att hon förändras i den stunden: hon föds.

Filmen slutar inte där, liksom livet ju inte slutar utan börjar med födseln. Men fortsättningen handlar inte om hur Eva börjar leva, utan om hur hon inte vågar det, hur hon inte vågar leva upp till sitt namn. Snart efter att hon öppnat sig för vänskapen med Bernard, öppnar sig en chans för henne att bli återupptagen i innegänget, med jobb i ny fashionabel affär, ny söt pojkvän och nya fester med de gamla ”vännerna”. Valet står mellan detta och Bernard, mellan äcklet och livet.

Eva tvekar, men bara ett ögonblick, och så väljer hon. Hon väljer äcklet och intigheten. Det är helt obegripligt, och samtidigt fullt begripligt. För om man väljer livet blir allting så skrämmande öppet och utmanande. Väljer man ingenting, då vet man i alla fall vad man får.

Joel Backström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.