Ralf Andtbacka leker i hela sitt författarskap med språket som materia, ständigt experimenterande och ute på lustfyllda teoretiska irrfärder, skriver Sebastian Johans.


Ralf Andtbacka personifierar mycket av den fina potential som finns i den finlandssvenska lyrikens sfär. Han rör sig bekvämt i det språkmaterialistiska läger som har dominerat den svenska poesin, eller i varje fall den poetiska debatten i Sverige, det senaste decenniet. Men samtidigt är han i kraft av sin outsiderroll mer självständig i förhållande till rörelsens reglemente och såväl uttalade som underförstådda regelverk. Och outsiderrollen, i sin tur, blir inte kantig och övertydligt upprorisk eftersom den vilar bekvämt i en stolt, ibland lite stelbent gammalmodig och feg, men på det stora hela ändå ganska tillåtande finlandssvensk tradition.

Andtbacka leker i hela sitt författarskap med språket som materia, ständigt experimenterande och ute på lustfyllda teoretiska irrfärder. Men på samma gång är han hela tiden medveten och öppen inför sin egen lyriska medvetenhet och språkliga, ibland rent romantiska, sensualism. Han är varken rädd för att servera läsaren mäktiga och potentiellt utmattande textsjok eller för att ge efter för en snabb punchline som får läsaren att dra på munnen. Han vågar vara såväl kantig som melodiös. På det sättet är Ralf Andtbacka, vågar jag nog drista mig till att säga, en ovanligt komplett poet.
Med detta sagt – en ny diktsamling av Andtbacka är någonting av en händelse. Och när han nu kommer med två böcker under en och samma höst, en på Söderströms och en på det lilla svenska kvalitetsförlaget Peqoud Press, är det inte utan att förväntningarna slår i taket.

I sin förra bok, En fisk som man kan se, dök Andtbacka med huvudet före ner i det stim av minnen som konstituerar person och självbild. I Wunderkammer är anslaget likartat, men fokus ligger här på sakerna som omger och bygger vidare på samma person och självbild: ”Det är någonting speciellt / med tingen. / Hur de samlas, tiger still; / hur de skingras, om man vill.” Och visst är det någonting speciellt med tingen. Saker vi ser och saker vi är. Alla människor är samlare efter kynne och förmåga, och alla människor ägnar ett liv åt att skapa en egen scenografi, hur den än ser ut.
Wunderkammer utgår från kuriosakabinettet, som under 1500-talet var ett populärt sätt att samla och förevisa vetande och spekulativ teori. Hela världen i en enda möbel, kunde man säga.

Andtbackas diktjag sitter i sitt eget kuriosakabinett och guidar läsaren genom en samling föremål som ständigt byggs ut och förändras. Samlaren ordnar och ordnar om, samlaren söker efter ett jag i sina saker, och som vi redan vet – ibland gör sakerna uppror. Att samla är att söka kunskap, att samla är att söka struktur, att samla är att söka sin egen suveräna cirkel, att utvidga och bygga ett jag. Det kan vara böcker eller skivor som är föremål för samlarens intresse, men det är egentligen inte så noga:

skrot, skräp och rester
flänsar, fjädrar, ruttna madrasser
underliga apparater
som sedan länge slutat fungera

arc de triomphe, big ben, den lille havsfrue
klippböcker, postorderkataloger
spiralgalaxer, stoftkorn
enhörningshorn, spindelmuttrar, diverse

det skulle du ta med dig till en öde ö
ammoniter, belemniter, hjärnmonster
en famnfull uppstoppade fåglar, diverse:

Sökmotorer samlar ord och felskrivningar som fonografen samlade ljud. Världen skapas hela tiden. Andtbacka går igenom sina hyllor i det lilla arbetsrummet i Finlaysons gamla fabrikskomplex i Vasa. Genom fönstret ser han benen på motionerande gymbesökare på andra sidan gården, i sitt sinne ser han glimrande minnen, intryck och en och annan insikt, i böckerna och på skärmen ser han fakta om stort och litet. Han är poet. Poeten samlar poesi. I detta landar också hans poetik. Världen är ett skåp med väldigt många luckor, och vi behöver egentligen inte veta mer än att de alla kan öppnas. Det räcker med det.

Orden blir sediment ibland, svamp en annan gång. Syntaxen leker och har kramkalas. Mellan varven gör texten små utvikningar i österbottniska, eller kanske hellre invikningar. Ralf Andtbacka är förtjust i att vika origami av ord. Sentenser återkommer, analogier skapas, vanvett kalkyleras. I ett ögonblick förvandlas hela boken till en äventyrsroman, i ett annat är den en torrt registrerande dagbok. Rytmen spelar vilt men håller hela tiden samman. ”Det finns mycket att säga om den katalog som är vi”, konstaterar poeten, och säger sannerligen en hel del. Ibland förlorar han sig nästan i ordmassorna, men bara nästan.

Wunderkammer är en av årets bästa diktsamlingar på svenska och den enda stora anmärkning jag kan komma på handlar om bokens formgivning. Wunderkammer ser ut som en misslyckad bok i samhällskunskap, som en bok som inte tror på sitt ämne, och läsaren kan bara hoppas att det är ett medvetet val som beror på att det faktiskt är just som en bok i samhällskunskap den bör läsas. Men då skulle man ju önska att den fick se ut som en lyckad bok i ämnet.

Höstens andra Andtbackautgivning, Österbottnisk gotik, har lyckligt­vis utseendet på sin sida. Peqoud Press, som också står bakom en av Sveriges roligare kulturtidskrifter, gör vanligen snygga produkter. I övrigt är Österbottnisk gotik en enklare bok än Wunderkammer, i alla fall på ytan. Boken består av en enda dikt som i korta relativt enkla sentenser löper över dryga sjuttio sidor. Inga avsnitt, inga strofer. Bara flöde.

Läsaren får följa ett diktjag som strövar runt i det Österbotten som har gett boken dess titel. Gotiken består snarast i det uppåtsträvande, för det är dit diktjagets tankar vandrar: ”[…] Livet på den jävla slätten. / Dagar av ressentiment, instinkternas spel. / Kaffekoppsneuros och tupperwarenostalgi. / Stjärnorna tänds men betyder ingenting. / Profetian kommer att uppfyllas. / I Brunos kromglänsande amerikanare.[…]”

Österbottnisk gotik har en skön textur att föra handen mot. Enkel men ändå behagligt skrovlig. I en stor mjuk cirkel zappar sig poeten fram genom klart strukturerade men lätt svävande medvetandeströmmar som läggs samman, fragment för fragment, till en mäktig cut up. En samling, om man så vill.

Bokens motto är hämtat från Magnus Florin, en mästare i sakligt berättande i kombination med litterärt skrattande rytm. Och här och där dyker en Gripenberg, en Topelius, en Runeberg eller en Klinkmann upp som förebilder och citatmaskiner. En Andtbacka syns överallt. Det österbottniska landskapet är ett nöje att vandra i.


Jag

(Ouroboros, september 2001)

JAG skriver dikten. Dikten är ett avsked. Avskedet är en gåva. Gåvan är ett löfte.
Löftet är ett tecken. Tecknet är ett hopp. Hoppet är ett sår. Såret är verklighet.
Verkligheten nu overklig.

Overkligheten är ett rus. Ruset är en rit. Riten är ett missförstånd. Missförståndet min
frälsning. Frälsning är ett felsteg. Felsteget är en skam. Skammen är ett brännmärke. Brännmärkning är läkning.

Läkning är ett beslut. Beslutet är en loop. Loopen är pur leda. Ledan är en skugga. Skuggan är en demon. Demonen är förvandling. Förvandling är ett substantiv. Substantivet är ett kuktrick.

Kuktricket är en fint. Finten är inget personligt. Personlighet är en ursäkt. Ursäkten är en genre. Genren är en gren. Grenen är en käpp. Käppen är en morot. Moroten är helt okej.

Okejet är ett tuggben. Tuggbenet är en slav. Slaven är min vän. Vännen är ett namn. Namnet är en stjärnbild. Stjärnbilden är en orm. Ormen är en ros. Rosen är en ros.

Rosen är en natt. Natten är en larv. Larven är en lax. Laxen är en ask. Asken är en själ. Själen är en värld. Världen är en läsare. Läsaren är du. Du skriver dikten.

ur Wunderkammer


Ralf Andtbacka: Wunderkammer (Söderströms 2008),
Österbottnisk gotik (Pequod press 2008).

Sebastian Johans

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.