Före 1985 lär första upplagorna av Claude Simons romaner inte ha överstigit tiotusen ex i hans hemland – ungefär dubbelt så mycket som en bättre originalutgåva i Reykjavik. Det året erhöll Simon som bekant Nobelpriset, vilket för en tid förbättrade försäljningen. Men vem läser Simon i dag? Knappast många, men en som gör det är följande franska Nobelpristagare J. M. G. Le Clézio. I intervjuer har Le Clézio lovprisat Simon som en författare klart överlägsen honom själv. Visserligen ett påstående som med till buds stående instrument är omöjligt att verifiera. Le Clézios egen debut 1963 med Le procès-verbal, i svensk översättning Rapport om Adam, var spektakulär, men under de decennier som förflutit sedan dess verkar hans namn mer och mer ha förbleknat. Trots en rask utgivningstakt, resulterande i en rad mästerverk, bland andra Désert (Öken) 1984 och L’africain (Afrikanen) 2004, och trots goda recensioner. Än sen, det finns så många författare i världen, och i dagens hysteriska mediebrus trängs de stackare som inte har vett att vika ut sig i all världens Bettina S-soffor obönhörligt undan.

För mig var Afrikanen, skildringen av det fiktiva mötet mellan författaren och hans egen far, en stor läsupplevelse, men så bedömde inte Le Clézios svenska förläggare Norstedts saken. Afrikanen befanns ”med alla sina uppenbara förtjänster dessvärre inte passa in i vår utgivning”, eller hur man nu kan ha formulerat saken. Budet gick till miniförlaget Elisabeth Grate, som efter detta även publicerade den i Frankrike ett år tidigare utgivna romanen Révolutions, under den svenska titeln Allt är vind. En bok som aldrig syntes på bokhandelsdiskarna i Helsingfors och som inte ett enda bibliotek i huvudstadsregionen ansåg värd att köpa in – förrän jag gjorde en personlig hemställan i Grankulla.

Nu finns romanen både här och där, och alla som finner vägen in i den är att lyckönska. Allt är vind för än en gång läsaren till den så ofta skildrade mauritiska urmiljö, i vilken författarens släkt har sina rötter och som för honom är det förlorade paradiset. Alter ego är Jean Marro, en ung man bosatt i Nice, något av en filosofisk enstöring, som under sin uppväxt oemotståndligt dras till sin blinda faster Catherine. Hon bor ensam i ett lätt förfallet kvarter, befolkat av allsköns original, bland andra en dövstum flicka, Aurore de Somerville. För hennes skull men framför allt för fasterns, besöker Jean gång på gång den trånga lägenheten, belamrad med minnen från det exotiska La Kataviva. Om inte kannan med vaniljte räcker till som proustskt sesam, finns fotoalbumet med dess gulnade tropiska bilder och framför allt den spröda stämman som berättar om livet sådant det en gång var. En lycka utan gräns, tills onda människor och vidriga omständigheter tvingade familjen att bryta upp.

Parallellt med berättelsen om Jean, om hans uppväxt, medicinstudier i London, nedslag i Mexiko, om kvinnoaffärer växlande med sociala omvälvningar, löper – enligt sedan Öken beprövad modell – en parallellhistoria i ett annat tidsplan. Centralgestalt i den är släkten Marros urfader Jean Eudes, som efter sitt deltagande i franska revolutionen emigrerar till Mauritius. Också han är ett språkrör för Le Clézio, för den romantiska längtan som är ett centralt drag i författarens personlighet, och det starka rättvisepatos som tar sig uttryck inte minst i ställningstaganden mot rasism och kvinnoförtryck. På sätt och vis är Jean och Jean samma person, endast inplacerad i olika tider och rum. Tills rummet blir detsamma, genom Jean Marros ankomst till Mauritius, tillsammans med sin nya kvinna Mariam. Kanske också tiden:

”Att älska på Mauritius var ljuvt. Vinden svepte in i rummet under natten och fick moskitnätet att bölja. Man kunde glömma allt och låta sig bäras av havets dån mot revet i fjärran. Som då Jean Eudes och Marie Anne besökte familjen Des Bassins vid Tamarinbukten och lyssnade till vindens sus i kasuarinernas grenar, till vågorna som bröts mot stranden, sorlet av röster och ett hundskall någonstans långt borta.
Det var så länge sedan. Kan det som har varit leva vidare? Kan man leva i flera tider på samma gång?”

Smaragdsnigelns rygg

Minnet av Mauritius lever för alltid kvar hos Le Clézio, det finns i generna. Av färskare art, men som det förefaller lika genuint och omedelbart, är minnet av ett annat tropiskt paradis, det melanesiska öriket Vanuatu. Fram till 1980 hette de tretton större och sextio mindre öar som konstituerar gruppen Nya Hebriderna och förvaltades genom ett unikt arrangemang samfällt av England och Frankrike. Nämnda år fick öriket sin självständighet, glädjande välbevarat trots sekler av europeiskt inflytande – under hela artonhundratalet dominerat av notoriska blackbirders. På 2006 års Happy Planet Index placerade sig Vanuatu på första plats. Som jämförelse kan nämnas Madagaskar (71) och Finland (123).

Le Clézios bok om Vanuatu, med tyngdpunkten förlagd till den ö som tidigare hette Pentecost, utkom samma år som ovannämnda index (det nämns inte i boken). Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten – också den med stor skicklighet översatt av Ulla Bruncrona – är till formatet tunn, kanske beroende på att den ingår i en fransk serie, Peuples de l’eau, men till innehållet starkt förtätad. Än en gång sjunker läsaren in i den djupa, nästan sakrala atmosfär som författaren med till synes lekande lätthet besvärjer fram. ”På Raga är man ständigt uppfylld av en obestämd och oförklarlig känsla av gudomlig närvaro.” ”På Raga är man alltid nära skapelseögonblicket.”

I den inflätade skildringen av kanakernas Landnam – i dagens Melanesien har ordet kanak mist sin pejorativa klang – föregriper författaren detta skapelseögonblick. I sin kanot, en urholkad brödfruktsstam, färdas en grupp män, kvinnor och barn (med sannolik start på nuvarande Papua Nya Guinea) mot sin av gudarna bestämda destination. Matantaré med sitt barn vid bröstet, Tabitan, hennes man, Matansi som i en stormvåg räddar det lilla barnet från oceanens käftar, och alla de andra. På dagen skiner solen, nattetid styr stjärnorna deras färd, främst fågeln Manu, på sydlig flykt över galaxens vatten. Fågeln Manu visar vägen till Raga. Någon återvändo är inte möjlig.

I berättelsens nu, närmare tretusen år senare, ter sig ön på lika många meters höjd som ”en lång smaragdsnigel slumrande på oceanens släta yta”. Snigelformen har metaforisk laddning: på Raga står tiden praktiskt taget stilla. Om inte vid kusterna så inne i landet, på platåerna uppe i bergen, där de flesta ragabor valt att slå sig ned. Varför inte vid havet? Till sitt sinnelag är de jordbrukare mer än fiskare, och kusten bär alltför tydliga spår av fysiskt och kulturellt förfall. Saltfrätta cementpirer, övergivna hus av betong och plåt i stället för hyddor med väggar av flätad bambu – och det ännu inte utplånade minnet av ”koltrastarna”, som förde bort människor i tiotusental till bomulls- och sockerrörsplantager i Queensland och på Fiji, om inte till nickelgruvorna på Nya Kaledonien.

Ekologiskt patos

Vid kusten finns också stormar, feb­rar och mygg. När den vite mannen kom till Söderhavet medförde han mässling, lungsot, syfilis – och mygglarver i sitt dricksvatten. Av Raga får man intrycket att myggen ännu inte funnit vägen upp till djungeln. Inte heller den moderna livsstilen. I dag är ön en enda stor trädgård, där spåren efter de europeiska kolonisatörerna snabbt plånats ut. Jorden ägs av ingen, jorden äger sig själv, men man får lov att bruka den, med den religiösa vördnad som är ekologins första förutsättning. I djungeln är plantagerna osynliga från luften, först när man snubblar över dem ser man odlingarna av taro och jams, det kvinnligas respektive det manligas botaniska emblem, av palmträd, maniok, mango, guava, apelsiner.

Plantorna som ger den bästa kavan, Oceaniens ceremoniella dryck, skruvpalmerna, vilkas fibrer av kvinnorna flätas till konstfulla korgar och mattor, den kanske viktigaste manifestationen av Ragas kulturella egenart och ett betalningsmedel med bättre balans än all världens valutor.

I denna lyckliga, självtillräckliga värld rör sig Le Clézio med varsamhet, i Charlotte Wèi Matansuès sällskap, grundarens av kvinnoföreningen på Raga, som bevarar en central del av Vanuatus kulturarv. Henne är boken tillägnad. Förmodligen är det till stor del Charlotte som gjort det möjligt för författaren att interfoliera sin berättelse i nuet med uråldriga myter och skrönor, om unge Laba, vars blod gav kvinnoprodukterna deras röda inslag, om jamsodlingens sällsamma skörderitual, Gaul, ett nittio­fots bungyhopp med lianers hjälp. Och den hjärtskärande sagan om elvaåriga flickan Véveo, en gång för länge sedan kidnappad av vita män och bortförd. En saga bevarad genom många generationer, med förlängning in i vår tid, under engelska kungaparets besök på Nya Hebriderna, några år innan öarna fått sin självständighet. Då växte ett rykte lavinartat om att drottningen skulle skänka Prins Philip till öborna som sentida kompensation för Véveo.

Men Prins Philip avreste med sin drottning. Han stannade inte kvar på smaragdsnigelns rygg, i den osynliga kontinentens andliga mittpunkt. Så gick han miste om de magiska stunder, strax efter skapelsens ögonblick, som lever kvar i J.M.G. Le Clézios lovsång till Edens taro- och jamsträdgård.

---

J.M.G. Le Clézio: Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten. Elisabeth Grate Bokförlag, 2008. Allt är vind. Elisabeth Grate Bokförlag, 2007. Afrikanen. Porträtt av en far. Elisabeth Grate Bokförlag, 2005. Samtliga översatta av Ulla Bruncrona.