För mig är det mesta av den indiska litteraturen en främmande kontinent. Det lilla jag har läst av landets rika litterära skatt har bestått av berättelser med folkliga motiv och magiska inslag, eller sedan glansigt, glassigt moderna berättelser om Indiens övre medelklass, de nyrika, som enligt författarna lever ett ganska hjärtlöst liv i sus och dus. I de förstnämnda, folkliga berättelserna spelar det där med klass och kastsystem en enorm, avgörande roll, medan det avgjort är betydligt mindre viktigt (om det alls nämns) i berättelserna som handlar om de mera lyckligt lottade. För det är ju oftast så att den som lever i underläge vet allt om sin stora, rika granne, medan den stora rika grannen inte vet något om den som lever i papplådan intill.

Karaktärerna i Mahasweta Devis noveller, utgivna i samlingsvolymen Branden i hjärtat – Berättelser från Bengalen, hör inte till de lyckligt lottade. Novellerna består av ett urval längre och kortare berättelser av en av Indiens mest betydande författare. Devi har en omfattande produktion bakom sig. Hon har nämligen, enligt egen utsaga, skrivit mellan hundra och hundrafemtio böcker, trettio av dem är hon själv nöjd med. Möt här en författare som inte ryggar tillbaka för det krassa faktum att skrivandet är ett arbete som alla andra arbeten, och att man ibland måste skriva också sådant som ska mätta munnar och klä kroppen. Det här har gett upphov till en väldigt ojämn produktion, men också flera litterära pris.

Bengaliska Legender

Novellerna i Branden i hjärtat handlar uteslutande om dem som inte har. I en del av berättelserna träder rebellerna fram, till exempel trälarna som reser sig upp till kamp och försvarar sig mot ett maskineri som krossar dem.

I inledningsnovellen ”Draupadi” får läsaren följa med jakten på den kvinnliga rebellen Dopdi Mejhen ute i djungeln. Hennes man, Dulan Majhi har redan dött i sviterna efter ”Operation Bakuli”, då bybor tillhörande lägre kaster med våld lade beslag på de högre kasternas brunn och vattenpump, samt hade ihjäl två av sina översittare. Ett medel för att överleva för de lägre, ett brott att dö för enligt myndigheterna.

Stilen i novellen är friskt raljerande och ironisk vilket gör berättelsen till något av en klassisk skröna, och humorn både understryker det bakomliggande allvaret, samtidigt som den ger texten dråpliga inslag. Maktens män beskrivs som verkliga klåpare, och det står bortom allt tvivel att novellens berättare ställer sig på Dopdi Mejhens sida. När hon slutligen grips, och upprepade gånger våldtas, beskrivs övergreppen så sakligt att man som läsare lyckas skapa distans till det som inträffar. Därmed låter författaren sin hjältinna bibehålla värdigheten, och de morbida händelserna är enbart ett medel som måste utnyttjas för att berättelsen ska kunna föras till sitt slut.

Novellerna är klassiska berättelser i den bemärkelse att varje historia har sin gång, sin dramatiska struktur, inleds, byggs upp, når sin höjdpunkt, och ebbar sedan så småningom ut på ett sätt som inte lämnar övrigt att önska. Det är skönt för själen att ibland få läsa berättelser där författaren hela tiden behåller kontrollen över sin text och väl övervägt avslutar den handling som har påbörjats. På det sättet liknar novellerna i Branden i hjärtat den berättartradition som ofta har inspirerat dem, den indiska, bengaliska stamkulturen där det mesta kan bli en saga, och där verkliga händelser förs vidare genom generationerna i form av sånger och legender.

Äktenskap och övergrepp

Som författare står Dewi på de svagastes sida, och vilka är väl rent juridiskt sett svagare än kvinnorna av de lägsta kasten? I flera av novellerna, till exempel ”Draupadi”, ”Sagan om Rajabasha”, ”Jakten” och inte minst i ”Hon gav dem bröstet” möter läsaren kvinnor i olika skeden av livet, men ett har de i varje fall gemensamt; de må vara av låg börd och redan från födseln dömda till ett hårt liv, men det är deras äkta män som gör allting snäppet värre genom att ställa till det för dem. Här tycker jag mig ana en viss feministisk glöd. Dessa kvinnor är intelligenta, driftiga, starka och tåliga. De klarar sig bra på egen hand, men så fort mannen kommer in i bilden och börjar försöka styra livet i den riktning han önskar, så hamnar kvinnan i kläm på det värsta vis, och hela familjeenheten går under i misär och olycka.

”Sagan om Rajabasha” handlar om den vackra Josmina och hennes man Sarjom Purti. De är unga och har gift sig av kärlek. Deras berättelse börjar i en vacker men enkel idyll, och därför är det desto mera gripande när denna idyll spräcks. Sarjom har lånat pengar av en lokal rikeman, Nandlal Shahu, för att kunna köpa tre kor, men skuldbördan växer och hur de unga tu än jobbar så lyckas de inte göra sig fria. Shahu lurar dem slutligen att åka långt hemifrån, till Punjab, där arbete med bättre lön väntar.

I själva verket är Shahu något av en modern slavhandlare, och livegenskap blir Sarjom Purtis öde. På samma sätt går det naturligtvis för den vackra Josmina, med den extra bonusen att hon blir våldtagen av plantageägarens son varje dag vid lunchtid.

Efter många strapatser lyckas Josmina, Sarjom Purti och deras son fly och ta sig tillbaka till hembyn, Rajabasha, och det verkar som om de med värkande fingrar skulle kunna lyckas samla ihop spillrorna av den sönderslagna lyckan. Som två överlevare reser de sig och finner ömheten hos varandra och den styrka som bysamhället ger dem, men lyckan är kort. Det visar sig att Josmina är gravid, och barnet är resultatet av ett av de många övergrepp hon har utsatts för under den långa vägen hem. Om Josmina valde att föda barnet så skulle både hon och hennes man bli utstötta ur gemenskapen, som betyder allt för dem. Hon väljer istället att dränka sig i floden Koena, för att rädda sin man och sitt barn från ett öde värre än döden.

Fördömda kvinnor

Språket bengali beskrivs i bokens förord, skrivet av Birgitta Wallin, som ett komplext och mångskiktat språk. Det kräver mycket av författaren, men också av läsaren och översättaren. Wallin har översatt novellen ”Jakten”, de övriga novellerna är översatta av Jan Stolpe. Översättningsmässiga problem som syftningsfel och andra luddigheter finns det relativt gott om. Alltid vet man till exempel inte vilken av karaktärerna det är som yttrar sig. Sådana problem är skönhetsfläckar som ställvis gör läsningen något svårare. Humoristiska poänger går förlorade när koncentrationen släpper.

Annars är novellerna i Branden i hjärtat engagerande, tankeväckande, i vissa fall svärtade och skruvade, och tidlösa. De behandlar ämnen som ständigt är viktiga och de ger de fattiga en röst. Novellerna beskriver dem som inte själva kan skriva, och engagemanget för dem lyser igenom texten på alla nivåer. För kvinnorna verkar det enda sättet att nå uppskattning vara att bli gift och föda barn. Det här antar extrema former i novellen ”Hon gav dem bröstet” som handlar om en professionell amma. Hon föder under livets gång trettio barn för att mjölken inte ska sina, och ammar femtio. I slutet av livet, när hennes förmåga att föda har upphört, finner hon sig trots allt ensam och förskjuten, och brösten, källan till hennes livsmjölk, har vänt sig emot henne. I den här novellen, som i flera andra, har författaren försökt punktera modersmyten genom att se den för vad den är.

I flera av de andra novellerna handlar det om att gifta sig. Om man är född till flicka är man fördömd av ödet, heter det i novellen ”Giribala”. Man är förlorad som död och förlorad som gift. I novellen säljer Giribalas man deras gemensamma döttrar till prostitution, för att själv ha råd att bygga sig och sin fru ett större hus. Det här sker i ett Indien där många män aldrig kommer att bli gifta, eftersom det råder stor brist på kvinnor.

Novellerna i Branden i hjärtat öppnar ett fönster till ett Indien som präglas av klasstänkande och vidskepelse. Texterna uttrycker en viss frustration över att de flesta verkar veta vad som felas landet, men ingen gör något åt det. De fattiga är maktlösa och de rikare bryr sig ofta bara om att ta för sig, så länge det är möjligt.

I novellen ”Jamunabatis mor” får en av de fattigaste kvinnorna presentera sin syn på livet. Hon drömmer om rikedomar medan hon går från dörr till dörr och säljer rökelsepinnar, men när hennes dotter insjuknar och dör konfronteras hon brutalt med sin egen verklighet. Hon konstaterar – och här avser författaren att vara ironisk – att Indien aldrig kommer att bli det land som det kunde vara, så länge som sådana som hon och hennes man existerar.

”Nu ter det sig så” funderar hon, ”att om inte hon och andra som är som hon kastas ut så kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?”

Låt oss tillsammans med Mahasweta Devi hoppas att det finns andra sätt för Indien att lösa sina problem på.

---

Mahasweta Devi: Branden i hjärtat – Berättelser från Bengalen, Ordfronts förlag 2008.