Antologin Replik är, det kan väl genast sägas, vältäckande och rätt disparat i sin variation mellan det informativa och allmänt kända å ena sidan, det personliga och perspektivöppnande å den andra.

Till huvuddelen utgörs Replik av översikter, mer eller mindre analytiska, av olika ”delområden”: det fria fältet, nyskriven finlandssvensk dramatik, barnteater, Radioteatern etc. Den här något konventionella strukturen behöver förstås inte utgöra ett hinder för att utveckla också okonventionella tankegångar, också om listan på ”problem” är något förväntad: de ”fria” gruppernas högst relativa frihet, avsaknaden av nyskrivna finlandssvenska pjäser på våra huvudscener, ungdoms- och barnteaterns problemfokusering, teaterpublikens tillvänjning vid underhållning, den finlandssvenska kulturens litenhet och begränsning, bristen på bra recensenter, den fortsatta manliga (och heterosexuella) perspektivdominansen, farorna för ensidighet i och med att teatrar till så stor del leds (och föreställningar regisseras) av skådespelare, bristen på finlandssvensk teaterdebatt o.s.v.

Replik säger sig vara ett försök att avhjälpa den sista bristen på den här (ofullständiga) listan. Som inlägg i denna icke-existerande debatt är det möjligen alltför osovrat och allmänt; det är lätt att hålla med om det mesta som sägs eller åtminstone inte lätt att hysa diamentralt annorlunda åsikter. Det gör jag alltså inte. I likhet med rösterna i Replik tycker också jag att frilansare bör få ordentligt betalt för sitt arbete, att de nyskrivna finlandssvenska pjäserna bör spelas, att det behövs fler regissörer, att teatern borde få en mera central plats som finlandssvensk konstform, att Radioteatern behövs och kommer att forsätta att behövas, att publikarbetet har kommit för att stanna, att det ges för lite konstundervisning i grundskolan, att jämställdheten skall förverkligas, att de som jobbar med barnteater är värda ett högre anseende, att vi behöver teaterkonstnärer som har tillräckligt med begåvning och mod för att gå sin egen väg.

Till exempel. Men frågan är om inte det här åtminstone till en del håller på att förverkligas, och till en annan del törnar mot de ekonomiska villkor som de flesta teaterdiskussioner förr eller senare aktualiserar. Och en annan fråga är hur aktuellt allt det här är, eller finlandssvenskt.

En annan antologi

Begränsningen med Repliks här-och-nu-perspektiv är just perspektivlösheten. De deltagande författarna och debattörerna är vid upprepade tillfällen medvetna om det, de kan som Milja Sarkola jämföra hur den finska och den finlandssvenska publiken tog emot hennes konstnärliga slutarbete på Teaterhögskolan (föreställningen Yksityinen) eller som Paul Olin fråga sig om det var enklare att göra konstnärlig tea­ter på 60-talet. Också redaktörerna Paqvalén och Strandén poängterar ett vertikalt perspektiv genom att i sin inledning citera och kommentera Hagar Olssons kritik mot Svenska Teatern från 1928: ”Redan nu är det med ett halvt ursäktande, halvt generat leende teatern då och då smyger in en smula konstnärlig dramatik på någon ledig veckodag, som händelsevis inte är upptagen av operett, fars eller tingeltangelgästspel.”

Stundtals kan jag alltså vid läsningen av Replik sakna utblickar i tid och rum (vilket å andra sidan kanske är en annan bok) och därmed svaren på några frågor som naturligt inställer sig: vad är som förut, vad är ännu mera som förut, vad är inte längre, vad är först nu? En del av de tendenser och fenomen som tas upp förfaller som traditionellt finlandssvenska och ”oföränderliga” (kulturkretsens litenhet, minoritetspositionen, Svenska Teaterns betydelse) medan andra snarare framstår som allmänt tidstypiska (den åtstramade ekonomin, den ökande konkurrensen inom det fria teaterfältet, boomen av nyskriven dramatik) eller som uttryck för teaterfältets inneboende dynamik och vågrörelser (genom grupper som Subfrau, Teater 90° och Nya Rampen ser det ut som om en ny teatergeneration – återigen – är på väg att ta det konstnärliga initiativet). Vi får väl se.

Hur som helst, jag kan också föreställa mej att en del av det som Replik handlar om faktiskt är signifikativt för den finlandssvenska teatern i dag, att det faktiskt är ”nytt”: den ökade jämställdheten till exempel, eller barnteaterns sakta ökande anseende, och publikarbete som begrepp och som praktik. Genom Labbets verksamhet finns det också ett ökande tryck av ny finlandssvensk dramatik, och överlag har teaterfältet nått ett omfång och en diversitet som sannolikt aldrig förr. Och samtidigt, förefaller det mej, har i en tid av åtstramad ekonomi också en motsatt trend förstärkts, en som innebär kommersialisering, produkttänkande, likriktning och populism; en utvecklingstendens som gör det breda bredare och det smala smalare.

Mot perspektivet av det här alltmer polariserade (om det nu är det det är) teaterklimatet var jag mest inspirerad av antologins avslutande artiklar, där Maria Lundström formulerar sin personliga estetik, Ann-Christine Snickars skriver om dramatiseringen av Monika Fagerholms Den amerikanska flickan (och romandramatiseringar överhuvudtaget) och Maria Lindh-Garreau skriver om ”Buddhafältet”, representerat av Jon Fosse, den franska regissören Claude Régy, samt Marcus och Joakim Groth (beklagar, men jag hade redan lovat att recensera den här boken när jag märkte det). Teaterns flyktighet gör den svår att skriva om, men de här artiklarna visar på olika läsvärda sätt möjligheten också av en annan slags antologi, en som tar fasta på enskilda föreställningar (till exempel nämns No Return som en viktig föreställning av ett flertal av de medverkande i Replik) och konstnärskap. Teaterns icke-varaktighet är i det avseendet inte bara en given svårighet, den är också en utmaning och ett villkor: när själva konstverket inte kan återskapas återstår dess verkan och innebörd, hur den har uppfattats av olika individer, vad vi tänker när vi tänker på en föreställning eller när vi skapar den; kort sagt handlar det om estetik, om ett hävdande av teatern som konstart.

Så vid närmare eftertanke kanske det här disparata i Replik inte enbart är en brist, det återspeglar på sätt och vis ämnet. Också om antologin som debattinlägg är alltför lite provokativ (det går förstås att komma med långt radikalare påståenden än så här om pengar och moral, men det skulle kräva att skiljelinjer dras upp och personifieras) speglar den både mångfacetterat och på något sätt trohjärtat detta korta ögonblick i denna lilla kultur.

---

Replik – om finlandssvensk teater i samtiden. Red. Rita Paqvalén och Tiia Strandén. Söderströms, 2008. 179 s.