Just nu pågår ett stort evenemang i Helsingfors som handlar om naturens, människans och samhällets utveckling. De s.k. Vetenskapsdagarna på universitetet är detta år tillägnade 150-årsminnet av Charles Darwins On the Origin of Species by Means of Natural Selection och evolutionstanken i allmänhet. Som vanligt består programmet mestadels av en parad av kosmologer, biologer och andra science-troende natur- och samhällsvetare.

Utvecklingstanken är mycket äldre än Darwin. På 1700-talet talade Herder om ”fortgång” i folkens historia och kultur. Redan på 1600-talet debatterade man flitigt om litteraturen och konsten hade nått eller överhuvudtaget kunde nå upp till antikens ideal. Frågan är ju inte på något sätt avgjord och kan aldrig heller lösas på kronologiska grunder: 1500-talets musik är inte bättre än Mozart och Beethoven, Parthenon inte bättre arkitektur än skyskraporna, Platon och Aristoteles inte bättre eller sämre filosofer än Kant och Hegel.

Geologins rationella bevis för bergens, jordlagrens, flodernas och sjöarnas uppkomst hade sopat undan skapelsen och syndafloden som förklaringar vid 1800-talets mitt, men den levande naturen med männi­skan som skapelsens krona återstod. Guds verk eller inte, Darwin skrev ut tanken – som visserligen redan hans egen farfar hade varit inne på: en fortgående evolution var orsak till ”arternas uppkomst”, både av djur och människor. De mest lämpade individerna överlevde i kampen för tillvaron och styrde fortplantningen. Darwin var inte en ensam gigant – till exempel Alfred Wallace, hans kollega som upptäcktsresande, skrev samtidigt om helt liknande erfarenheter inom arternas utveckling. Darwins On the Origin of Species kom på svenska redan 1871, Wallaces bok Darwinismen 1890 och blev en definitiv hållhake för evolutionismen i Norden.

Talesätten om utveckling, de ”mest lämpade” och ”kampen för tillvaron” flyttade snabbt över till historieuppfattning och samhällsfilosofi, inklusive kultur och konst. Själva folken utvecklade sig jämt och ständigt. Historien blev en utvecklingslära, från det primitiva till ångmaskinen och Eiffeltornet. Darwins fitness, kravet på lämplighet för att alls kunna överleva, utnyttjas ännu av alla de avgiftsbelagda tortyrkammare som heter Fitness center eller något liknande.

Mest förlöjligades Darwins härstamningslära, att människan skulle härstamma från aporna. Men betydelsen av en särskild härstamning för raser, folk och enskilda människor klibbade sig fast. Ett renrasigt stamträd blev eftersträvansvärt, ras och språk kunde ärvas, utvecklas och förädlas. Allt orent skulle gallras bort inför framtiden, inklusive lyten och sjukdomar – ”Det får ej finnas dåliga svenskar i detta land”, enligt Samfundet Folkhälsans tidiga paroll. Renhet och hygien i stället för blandäktenskap. På tyska fanns de mest målande beteckningar, som Mischling och Vierteljude, mischmaschmänniska och fjärdedelsjude. Intresset för släktforskning, denna oskyldiga pensionärshobby, fick också i Finland en sidogren som på 1920- och 1930-talen odlade Abstammung med ras- och språkförtecken.

Drömmen om att människan skall kunna kontrollera utvecklingen i samhället och behärska naturen är gammal. De som ville kontrollera samhället utan bistånd av Gud och kungar kunde välja mellan revolution och evolution, fredlig utveckling eller blodig omstörtning.

Ordet revolution användes först om planeter – av Kopernikus och andra – och betydde då kretslopp. Revolvo betyder egentligen ”rulla tillbaka till sitt förra läge”. De som ledde den franska revolutionen trodde att de kunde rulla samhället tillbaka till en lyckligare demokratisk och republikansk tid, med forntida romerska dygder. Evolution är ordagrant detsamma som att ”rulla ut” någonting, framåt.

Evolutionismen skedde alltid från det lägre mot det högre, på samma sätt som alla museer förut alltid började med stenyxor i allt mer förfinade serier och slutade med Finlands självständighet. De primitiva folken, vildarna, negrerna och indianerna skulle – och skall ännu – utvecklas i sina utvecklingsländer (usch, vilket ord!).
Tron på de stora framstegen, the idea of progress, sammanflätades i 1800-talets samhällsläror med evolutionismen till ett slags positiv, allt förklarande naturlag. Men re-aktionen kom: via filosofin och psykologin, Nietzsche och tron på ”livet självt”, konsten som konst och symbolernas värld.

Debatten om de stora livsgåtorna nådde Finland på 1890-talet och gav via litteratur och konst ofta omedelbara mothugg mot en simpel darwinism och utvecklingstro. Nya generationer förmedlade idébrytningarna till Finland, men spåren efter Darwin satt länge kvar. England och engelskan kom i evolutionismens spår. Finlands första doktorsavhandling på engelska var Edvard Westermarcks ”sociologiska”

genombrottsverk The Origin of Human Marriage 1889 – man anar On the Origin of Species bakom titeln. Yrjö Hirn, hans anglofila generationskamrat, skrev om konstens ursprung, The Origins of Art 1900. De primitiva folkens outvecklade konst blev plötsligt en stor estetisk upplevelse i Europas museer och samlingar – Hirn skrev sina Skildringar ur Pueblofolkens konstlif 1901.

Andra händelser som just nu – i januari 2009 – ställer frågan om utveckling och framsteg på sin spets är Israels angrepp på Gaza-området, med en massaker av gammaltestamentliga mått och samma grymheter som Nya Testamentets barnamord i Betlehem. Varför har inte människornas tänkesätt, moral och handlingar utvecklats under 2000 eller 3000 år? Samma dödande, samma krig, även om det sker med elektronikens alla framsteg.

Gäller evolutionismen alls människans icke-biologiska liv? Darwin upptäckte att finkarna på de olika Galápagos-öarna hade varierande former på sina näbbar, allt efter tillgången på olika slag av frön. Finkar, fåglar och fyrfota djur utvecklas alltså, men inte människorna och deras egenskaper

Rainer Knapas

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.