Att bo i Afrika har sina sidor, i synnerhet om man vill att ens barn ska se fattigdom som ett undantag som kan och bör åtgärdas. Det är skamligt att folk svält-er när vi bevisligen har både mat och pengar att föda alla. Men de fattiga syns och hörs i kvarteret där vi bor. Det märks i synnerhet just nu när tvååringen följer sin äldre syster i spåren när det gäller ”varför”-fasen.

– Mamma, varför tigger den där tanten?
– Mamma, varför slår pojken åsnan?
– Mamma, varför har han så konstiga ben?
– Mamma, varför tar flickan vatten ur rännstenen?
– Mamma, varför har alla tiggarkvinnor barn som är lika stora som jag?

Sista frågan först. Alternativ ett: Kvinnorna byter barn med varandra när de ska ut på gatan, de får mera pengar då. Det är en överlevnadsstrategi (svar från ungen: vad är överlevnad?). Alternativ två: Kvinnorna lever på gatan och blir ofta utsatta för våld, övergrepp och till och med våldtäkt. Och abort är olagligt i det här landet (svar: Vad är våldtäkt? Vad är abort? Varför lever de på gatan?). Alternativ tre:  Vad tror du? (Svar: Nej, mamma. Jag fråga FÖRST).

För att vinna tid ber jag dem kolla på åsnan, inget strålande alternativ eftersom pojken, bara lite äldre än de frågvisa i bilen, mycket riktigt slår den för att den ska masa sig ur vägen för trafiken. Varje fråga döljer en sanning som jag inte vet om barn under fem borde höra. Kvinnorna tigger av tusen olika orsaker, ingen enda försvarbar. Pojken har så konstiga ben för att han antingen hade polio som liten (Mamma, kan jag få polio? Nej, du är vaccinerad. Varför är pojken inte vaccinerad?) eller för att hans föräldrar – tiggare också de – förvred benen i ett mycket tidigt skede för att de räknade med att han på det sättet kunde bli en inkomstkälla (men varför?).

Varför ser världen ut som den gör? Problemet löser sig inte genom att ge tiggarna pengar eller matkuponger. Inte heller försvinner de om vi byter land och kontinent. Den enda synbara förändringen är att barnens frågor skulle upphöra, eller åtminstone skulle frågorna bli lättare. Varför är himlen blå? Vart försvann vänstern?

Det finns så många olika åsikter om vad som hände vänstern. Om den alls finns eller fanns? Som om matchen var slut. Som om bara de smarta (numera äldre) på vänsterkanten ville ha en bättre värld, och på något sätt misslyckades. Så är det naturligtvis inte. Alla vill ha en bättre värld, de på högerkanten tror bara att den uppnås på andra sätt än genom inkomstöverföringar och höga skatter. De tror att med lika möjligheter ska folk själva få kämpa sig uppåt, utan hjälp, utan socialstöd. Jag tror inte på deras sätt att stava rättvisa, eftersom jag faktiskt tror på allas vår skyldighet att hjälpa till, på statens rätt att blanda sig i, på det sociala kontraktet. På att det finns starka och svaga och att de svaga behöver mer hjälp.

Sen kan man ånga på om kolonialism, rötter och klass, det inhemska trasproletariatet och röveriet av Afrika. Det finns tusen svar på frågan varför? Men hur många av oss kan svara på vad vi egentligen menar med ”en bättre värld”? Visst, vi är alla emot rövarkapitalism och krig och skövling och orättvisor sådär i största allmänhet, men vi är för vadå? Och hur kommer vi dit?

Så jag svarar mina barn så gott det går, även när jag inser att de inte riktigt fattar svaren. De har ändå fattat rätt mycket. De har fattat att fråga.