Jag är lite rädd för hur det ska gå när jag börjar på Ann-Helen Attianeses nya bok. Ännu en i raden av maskrosbarn från 70-talet – ni minns Åsa Linderborg, Susanna Alakoski, Lo Kauppi. Ännu en som berättar om hur det känns att växa upp i skuggan av flaskan. Alakoski kryddade med invandrartematik, Linderborg med politisk medvetenhet och Kauppi med hela arsenalen av tonårsrevolt och drogande. Jag undrar hur Attianese ska lyckas hävda sig.

Jag hade inte behövt oroa mig: Post till Vintergatan engagerar, drar mig med. Till skillnad från de tidigare nämnda böckerna är den inte heller någon arbetarklasskildring. Attianeses protagonister tillhör medelklassen, den klass som på 70-talet strävade uppåt, slog sig ner i förorten, byggde stuga och semestrade på Mallorca. Man har bil, man försöker hålla en viss standard. När berättelsen börjar har mamma Maggan visslande bonat golvet och lagat broiler med vitlökspotatis; Pappa ska nämligen komma hem till veckoslutet. ”Jag förstår inte varför hon envisas med att sätta på sig samma klänning varje gång Pappa kommer hem. Men visst är hon söt i den med sitt tuperade hår och knallröda naglar.”

Men så går det som det går, skyddsängeln som skulle hålla koll på biltrafiken har en dålig dag, och Pappa lyckas aldrig ta sig hem. Mamma blir ensam med Saga, 5 år och bebisen Lill-Krille. Sorgen vill inte släppa, veckorna går och hon glider in i ett närmast sömngångaraktigt tillstånd. Femåriga Saga får ansvara både för mamma och lillebror när hon inte rantar omkring vind för våg i grannskapet, ofta på rymmen från ”banskan”.

Ett grepp som känns fräscht är att Attianese varvar Sagas berättelse med Maggans. En liknande metod använder Unni Drougge i sin senaste roman Boven i mitt drama heter kärlek men där Drougge bättre lever sig in i sin vinpimplande, anarkistiska mamma har Attianese märkbart lättare att se dotterns vånda. Saga är, som de flesta alkoholistbarn, både upprorisk och tyngd av sitt ansvar. Ett litet ledset ansikte i en värld av mörker och svek.

Å andra sidan: Mammans sorg och depression, hennes totala oförmåga att finnas till för sina barn, blir bokens svarta hål och det centrum ur vilket alla frågor emanerar. Det är först i de sista kapitlen som Attianeses vrede uppenbarligen är så stor att hon inte längre lyckas begripliggöra Maggan. Om hon nu kan begripliggöras, jag vet inte. Själv tänker jag några mycket fula ord på finska när jag tar mig igenom de sorgligaste partierna.

De frågor som Attianeses barndomsskildring ställer är i princip samma som väcktes efter att jag läste Unni Drougge: Var går gränsen? Och hur ska man hjälpa familjer som uppenbarligen står där och svajar?

Som ensamförsörjare skrämmer mig insikten att barn i ensamförsörjarfamiljer är så totalt utlämnade åt den vuxnas godtycke; att det inte finns någon där i vardagen som ser och säger ifrån.

Inte för att det blir så mycket bättre i nyfamiljen. Efter en maniskt lycklig period kommer tvärtom spriten in i bilden, och nu är det mammas kille Jyrki som får all uppmärksamhet, och barnen är fortfarande lika osynliga.Maggans totala beroende av inte bara Jyrki, utan män i allmänhet, är nästan den svåraste biten för mig att svälja. Maggan lever enbart när hon får klä sig fin och gå ut och dansa, eller när hon har en karl som bygger tak på hennes sommarstuga. Kanske är hon helt enkelt tidstypisk? En 70-talskvinna tillräckligt frigjord för att flirta och knulla, men som slocknar som en utbrunnen glödlampa om hon inte har en man som bekräftar henne?

Är det så, så har vi kanske kommit någon vart med feminismen på 30 år. Å andra sidan har många kvinnor i dag hängt opp hela sin självbild på karriären, och det är väl lika illa.

---

Ann-Helen Attianese: Post till Vintergatan. Söderströms, 2008.