”Det korta 1900-talet” började med första världskriget och kriget kastade sin skugga över de följande 70 åren. Utan första världskriget hade revolutionen i Ryssland aldrig inträffat (eller åtminstone ägt rum senare och fått ett annorlunda förlopp) och Lenin, Stalin och Hitler hade aldrig kommit till makten. Något andra världskrig hade inte brutit ut – det var en direkt följd av det första. Och det kalla kriget, andra världskrigets direkta fortsättning, hade inte behövt dela Europa och världen itu i femtio år.

Vill man spetsa till det kan man påstå att första världskriget definitivt tog slut först 1989 när Berlinmuren föll. Då nåddes äntligen slutet på en väldig historisk parentes vars bortre tecken sattes den varma sommaren 1914, när mordet på den österrikisk-ungerska tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo satte Europa i brand.

Nittio år senare är kriget som fick sådana genomgripande konsekvenser märkligt bortglömt. De flesta av oss förbinder väl första världskriget med de leriga
skyttegravarna i Flandern, där tyskarna på ena sidan och fransmän och britter på den andra låg nedgrävda i fyra långa år och försökte slå hål på motståndarens front genom massiva anfall vilka ledde till försumbara terrängvinster och enorm blodspillan – Verdun, Somme, Passchendaele är namn som allt sedan dess förknippas med krigets idioti. Men första världskriget utkämpades på många andra fronter, även om det aldrig blev ett reellt världskrig som det andra, där striderna fördes över hela jordklotet. Och kriget berövade miljoner människor deras ungdom, förhoppningar och illusioner. Det Europa som hade funnits 1914 var för alltid borta när vapnen tystnade klockan 11 på förmiddagen den 11 november 1918.

En handfull av de människor som tvingades genomleva första världskriget är huvudpersoner i den svenska historikern Peter Englunds nya bok som han i fjol påpassligt gav ut till 90-årsminnet av vapenstillståndet. Stridens skönhet och sorg heter den och berättar mer om första världskriget än de flesta andra liknande böcker gör.

Annorlunda grepp

Konventionell krigshistoria sysslar mest med striderna och det politiska skeendet och skrivs alltför ofta i efterklokhetens förnumstiga belysning: vi vet hur det gick och tror oss därför ha rätten att sätta oss till doms över det förflutna. Englund struntar i konventionella analyser och ger inga domslut. Han har valt att skriva boken i presens, som om inget facit förelåg. Han berättar om människorna. Och han är solidarisk med dem han berättar om, talar inte om dem utan med dem. I 212 kapitel – som grovt motsvarar antalet veckor kriget pågick – berättar han deras historia, långsamt och till synes fragmentariskt.

Liksom av egen kraft växer en bild fram av kriget och hur det förändrar människorna och den värld de lever i. Berättelsen går från de första krigsveckornas ohöljda nationella entusiasm – Europa gick ut i första världskriget hurrande och till tonerna av patriotiska marscher – fram till desillusionen, ledan, känslan av allt var förgäves som präglade hösten 1918.

I Stridens skönhet och sorg möter läsaren nitton män och kvinnor som en gång levde men nu sedan länge är borta – de flesta européer men också två amerikaner, en nyzeeländare och en australiensiska, ja, faktiskt också en sydamerikan, Rafael de Nogales, frivillig kavallerist i den osmanska armén. Han blir så småningom medveten om 1900-talets första stora folkmord, det som drabbade armenierna i Turkiet, och ångrar att han reste över Atlanten för att ta värvning.

Elfriede Kuhr är 1914 en tolvårig dagboksskrivande flicka i Nordtyskland, som 1914 leker krig med sina väninnor men snart nog får erfara vad det innebär att växa upp med livsmedelsbrist och ständiga begravningar av fallna hjältar. Kresten Andersen är dansk från Schleswig-Holstein som hamnar i tyska armén och skickas till västfronten. Florence Flamborough är engelska och sjuksköterska i ryska armén och har vid krigsutbrottet aldrig sett en död människa: tids nog får hon se fler lik än hon någonsin kunde föreställa sig. René Arnaoud och Alfred Pollard upplever helvetet i skyttegravarna på västfronten. Italienaren Paolo Monelli slåss mot österrikarna i Alperna, Pál Kelemen är kavallerist i den österrisk-ungerska armén, Angus Buchanan hamnar i Östafrika och Michel Corday upplever kriget från sitt ämbetsverk i Frankrike.

De och de övriga nio människorna vars historier berättas i Stridens skönhet och sorg är tidsvittnen och såväl offer för som medagerande i den katastrof som gick över Europa åren 1914–18. Historien är först och främst en berättelse, och i Stridens skönhet och sorg visar Peter Englund hur den ska återberättas för att bli levande och på ett märkligt sätt kännas samtida – något bara romanen annars är kapabel till. Samtidigt har hans bok en autenticitet som få romaner når upp till. Som läsare tillåts jag aldrig att glömma att detta inte är fiktion: människorna mellan bokens pärmar genomlevde första världskriget, och historikern Englund återberättar deras upplevelse utan att försöka lägga någonting tillrätta.

Personlig synvinkel

Kanske lyckas Englund så bra därför att han inte försöker vara objektiv. Han solidariserar sig med sina protagonisters perspektiv och låter dem förbli subjektiva; han gör inga försök att sammanfatta eller tillskriva människorna kunskaper och vetande de inte rimligtvis kan ha. Så blir till exempel det stora sjöslaget på Nordsjön mellan de tyska och brittiska högsjöflottorna i slutet av maj 1916 bara en fotnot i berättelsen om matrosen Richard Stumpffs krig ombord på det tyska slagskeppet SMS Helgoland – ett krig som mest tycks ha präglats av leda, kadaverdisciplin och en tilltagande bitterhet och politisk radikalisering bland manskapet i fartygets skansar.
Till Englunds styrka som historisk författare hör känslan för detaljer. Stridens skönhet och sorg är full av konkreta iakttagelser; Englund skapar skickligt en fond av handfast verklighet mot vilken de personer han skildrar agerar och gör sina reflektioner. Han är som vanligt frikostig med fotnoter, i dem kan man till exempel inhämta vad en granatkartesch egentligen var, eller vad den tyske soldatens ”järnranson” bestod av, eller varför en viss flygmaskin kallades Sopwith 1 1/2 Strutter – jämte mycket annat mer eller mindre värdelöst vetande. Men Englunds text tyngs aldrig av rikedomen på detaljer – vore ämnet inte så fruktansvärt skulle man nästan kunna kalla Stridens skönhet och sorg en riktigt underhållande bok.

Den ger läsaren en bättre förståelse för vad första världskriget innebar för de människor som befann sig mitt uppe i det. Det kanske viktigaste är att Peter Englund påminner oss om att vi alla är delaktiga i att forma historien, hur obetydlig vår roll än tycks vara. Människorna förändrar världen och världen förändrar människorna – så var det för 90 år sedan, så är det också nu.

Läs Stridens skönhet och sorg – Peter Englund har som vanligt mycket att berätta om det man kallar historia.

---

Peter Englund: Stridens skönhet och sorg. Bokförlaget Atlantis, 2008.