I ett sönderbombat Beirut irrar en ensam man runt bland tomma souqer, gränder, torg, bland tysta moskéer och kyrkor. Mannen är på jakt efter efter sin gamla stad, Medelhavets pärla, som ödelagts av krigets grymma hand.


Den libanesiska författaren Hoda Barakats sällsamma roman Vattenplöjaren är likt ett drömspel. Stämningen är febrig och surrealistisk. Trots att berättelsen utspelar sig under inbördeskriget, som pågick mellan 1975 och 1991, känns striderna som utkämpas dag och natt suddiga och avlägsna. Den trolska känslan förstärks av att bomberna tycks ha tömt staden på alla invånare, förutom huvudpersonen. Han är en namnlös man som försöker strukturera sin verklighet med hjälp av tygernas mytiska historia.

Romanen skildrar delvis mannens liv i den tomma staden, någon gång under kriget, men också tiden före krigsutbrottet. Av hans forna liv återstår bara faderns tygbutik och textilförråd. Mycket av berättelsen krets-ar kring mannens relation till sin far, tyghandlaren. Genom ljudet av de frasande tygerna, deras doft och beröring minns mannen den stolta och älskvärda pappan som så innerligt sörjde de syntetiska tygernas intåg på marknaden. Före diolen, nylon, polyester, satäng och konstgjort ylle, var tygerna nämligen lyxvaror. De syntetiska materialen demokratiserade: Fattiga flickor kunde nu kräva samma service som överklassdamer i butiken och detta gillade inte den konservativa tyghandlaren. Men faderns sorg handlade samtidigt om hur själva hantverket och traditionen tvingats rätta sig efter markandsekonomiska principer. Tyghandlarens hyllor fylls nu av varor utan historier och tillverkare. Verksamheten består i kapital och vinst.

Tygerna har samtidigt en oerhörd sexuell laddning i boken, vilket tar sig uttryck i huvudpersonens förhållande med den kurdiska tjänsteflickan Shamsa. Genom att förtälja tygernas historia, från linne till siden, förför mannen sitt kärleksobjekt. Mytologin och sägnerna som omger tygerna förvandlas till eggande lockelsedikter. Men trådarnas erotiska kraft tvingar också mannens moder till ett destruktivt beteende. Modern har ett sjukligt begär efter siden, vilket gör att hon ständigt försöker stjäla tyget. Det är alltså männen som har tillgång till tygerna, medan kvinnorna förblir ständigt uteslutna ur textilernas magiska värld.

Spänningen mellan natur och kultur är ett genomgripande tema i Vattenplöjaren. Den bombade staden Beirut är beviset på hur civilisationen förgör sig själv. Samtidigt frodas växtligheten bland ruinerna. Överallt dyker nya skott och plantor upp och dessutom patrullerar hemlösa hundar gatorna. De förvildade husdjuren är stadens nya härskare.

Tygvävarkonsten framställs i sin tur som den yttersta formen av kultur. Hantverket är en unik kunskap och vävandet, stickandet och spinnandet metaforer för skapelsen. Sidentyget är mötesplatsen för natur och kultur. Den yttersta lyxtextilen är den lilla silkesmaskens produkt. ”Det är den enda tråden vi inte tillverkar, som föds fullkomlig, ren, given till oss färdig med levande proteiner som inte dör” förklarar tyghandlaren.
Vattenplöjaren är en vemodig visdomsbok, ett farväl till det förflutna. En sirligt broderad tavla av ett Beirut som inte längre finns.


Hoda Barakat: Vattenplöjaren. Leopard förlag, 2008.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.