Förenta staterna har valt sin ledare, men inte valt sin väg. När oratorn Barak Obama tillträder den 20 januari väntas han tända det oförvägna hopp som han har utlovat med sin boktitel The Audacity of Hope. Utgången blir en veritabel cliffhanger.


USA:s första svarta president – enligt den svartvita amerikanska färgskalan – ärver den katastrofala bush­administrationens alla problem men får ett för en tillträdande president unikt utgångsläge.

1. Han har de stora maktbefogenheter som konstitutionen ger honom. En kungs värdighet (om han inte som George II fuskar bort den) förenad med en statsministers makt att styra. Han utnämner och leder den administration som skall exekvera lagarna, han styr som högsta diplomat utrikespolitiken (under senatens koll), han är försvarsmaktens kommendör, han är högsta lagstiftare (med kongressen som motvikt) och han leder sitt eget parti, som kallas demokratiskt.

2. Han får leda en nation med ett starkt krismedvetande, som kan omvandlas till politiskt förtroendekapital.

3. Han utnämner en regering som ärver enastående federala ekonomiska fullmakter.

4. Han bärs av en hjältes popularitet men möts av förväntningarna på en frälsare.

Trots Förenta staternas enorma statsskuld, med lika många nollor som den avträdande regeringen, har landet – om man får ekonomin att fungera – stora outnyttjade resurser. Bara en tredjedel av nationens inkomster går till den offentliga sektorn. I Västeuropa är andelen i genomsnitt hälften. Obama kan också täppa till det jättehål i bottnen på nationens kassakista som Bush slog upp med kriget i Irak.

För att skapa ett bättre Amerika är man också tvungen att använda stora resurser. Energipolitiken kommer först – bensinen kostar en fjärdedel av priset i Finland. Det värsta skräckscenariot är att landet kollapsar för att byggnation och trafik helt och hållet är planerade för bilen. Högskola står utom räckhåll för allt flera som inte kan betala 50 000 dollar fyra år i sträck. Samtidigt är 45 miljoner människor utan sjukförsäkring och riskerar konkurs om de får cancer innan de fyller 65 och kan få ersättning av Medicare. Dessutom är mycket av USA:s infrastruktur i behov av upprustning.

Marknadskrafternas fria härjningar skapade till en början en exceptionell ekonomisk tillväxt men samtidigt en starkt ökad ekonomisk ojämlikhet. Medan inkomsterna för den fattigaste femtedelen av befolkningen ökade med bara två procent mellan 1979 och 2004 växte inkomsterna för den rikaste femtedelen med 63 procent. För första gången lägger amerikanerna ut mera av sina inkomster på att betala skulder (14 procent) än för att köpa mat (13 procent).

Vägen ur eländet

Nationens tillstånd kräver ett långvarigt arbete och stora fullmakter för presidenten, troligen två mandatperioder under vilka vad som helst kan hända. Det är omöjligt att ens på kort sikt förutspå Obamas framgång. Detta beror på nationens labila tillstånd efter marknadsfundamentalismens kollaps, på ett finanssystem i kaos och en realekonomi som tappat fotfästet, på att de många beslut som krävs ännu inte är fattade, för att inte tala om vilka konsekvenser de får. Och det beror på ett ingrott motstånd bland amerikanerna till att “skicka sina pengar till Washington”. För många är staten synonymt med posten – och den behövs ju inte längre när man kan skicka brev på nätet.

Det var mycket lättare att kommentera George W. Bush. Hans beslut styrde så uppenbart käpprätt åt helvete. Vägen ur eländet är mycket svårare att staka ut.

Ändå ger Barack Obamas val av medarbetare en fingervisning. Som basketbollspelare har han en egenskap gemensam med den tidigare krispresidenten Abraham Lincoln – hans ben är tillräckligt långa för att fötterna skall nå jorden. Han har valt ett team av kompetenta pragmatiker, men knappast några visionära världsförbättrare (administrationen har redan kritiserats både av liberaler och den marginella politiska vänstern). Det gäller finansministern Tim Geithner, chefen för de ekonomiska rådgivarna Christina Romer och det nationella ekonomiska rådets ordförande Larry Summers, arrogant elitist och tidigare harvardrektor som uttalat sig förklenande om kvinnors matematiska begåvning. De har tillsammans en gigantisk uppgift i att skapa en “ny finansiell arkitektur”. En illa vald metafor när det gäller en levande och oberäknelig ekonomisk organism, som snarare kunde kallas en vildvuxen trädgård eller rentav djungel.

Också om Barack Obama försöker leda nationen tillbaka till en fungerande marknadsekonomi måste han våga göra en radikal brytning med den ekonomiska nyliberalism och dysfunktionella ideologi som ligger bakom dagens katastrof. Självaste centralbankschefen Alan Greenspan har ju erkänt sin övedrivna tro på självreglerande marknader och minimaliserat statsinflytande. Obamas problem är att den har sin grogrund i en stark kolonial tradition med rötter i Virginia; en individualism baserad på personlig frihet och geografisk mobilitet.

Här gömmer sig det starkaste ideo­logiska hindret för Obamas politik.  En populistisk konservatism som har fått många i Amerikas arbetarklass att rösta mot sina egna intressen. En politisk rökridå med kulturella förtecken: kreationism, för fria vapenköp men mot aborter, “pro life”.

Den alternativa koloniala samhällssynen, med ursprung t.ex. i Massachusetts, bygger på den traditionella amerikanska puritanismen och tron på gemensamma lösningar på sociala problem. Den kunde F. D. Roosevelt vädja till när han under den förra stora depressionen sade att han såg “en tredjedel av nationen illa klädd och illa närd i undermåliga bostäder”. Enligt FDR är “måttet på våra framsteg inte huruvida vi ökar överflödet för dem som har mycket. Det är huruvida vi ger tillräckligt åt dem som har för litet.”

Efter att ha sett slummen i Chicago kan Obama utan att hans retorik låter falsk öppna de fattigas ögon för vad som är deras eget bästa och sedan med sin politik övertyga dem om att han också arbetar för det.

Denna ton anges i ett e-postmeddelande jag för några dagar sedan fick av en av mina äldsta amerikanska vänner: “Min ryggmärg säger mig att vi är på väg mot en monumental förnyelse av det Goda Amerika, den nation som värderade hårt arbete, innovationer, rent spel och ännu mera hårt arbete. Jag vet att det låter som Den Amerikanska Drömmen, men jag berörs av Obamas djupa önskan att leda denna nation till en ny plats i världsordningen, att investera megabiljoner i en infrastruktur som skapar miljoner jobb för människor som min hårt arbetande far, villiga och lojala arbetare, ansvarsfulla familjemedlemmar och solidariska medborgare, rollmodeller, goda Amerikaner”.

Det låter som ett tal av en tillträdande president. Förändring, “e pluribus unum”, “and crown thy good with brotherhood/ from sea to shining sea”.

God bless America, så länge det avhåller sig från att låta honom välsigna nya korståg.

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.