Och visst finns det en del gemensamt hos den unga aktivisten Schauman och pojkarna som i fjol berövade en hop skolkamrater livet. Scener ur Eugens barndom och den närmaste tiden före mordet på Bobrikov, förmedlar en bild av en mycket förvirrad, utstött och ensam ung man. Som liten förlorar han sin högt skattade mamma, som ung får han på korgen av kärleksobjektet, societetstösen Elin Borgström.
Fabian Silén levererar en känslig och fin tolkning av den instabila Eugen. Marika Salomaa-Kivelä, som bland annat spelar Elin, visar upp en talang för komik.
Föreställningen bygger på Lasse Garoffs och Jesper Karlssons pjäs Eugen Schaumans olycka och texten är fyndig och klipsk. Den besitter också en härligt torr humor, där bland annat pretentiösa filosofidiskussioner på Nylands Nation lockar till skratt.
På hundra år har inte så mycket förändrats. Precis som i Fänriks Ståls sägner romantiseras våld och tappra soldatgossar idoliseras än i dag. Och överallt i världen när militära och politiska övergrepp desperation hos förtryckta befolkningar. Eugen Schauman är en kritisk pjäs som ifrågasätter ett samhällsklimat där mjuka värderingar ger vika för hårda, där ungdomar mäts i vitsord och Pisa-reslutat, allt för att de ska bli ”goda soldater”.
Väldigt mycket nytt blir kanske inte sagt i pjäsen, men man lyckas ställa in skärpan på det väsentliga, som bäst sammanfattas av Hjalmar Söderberg: Man vill bli älskad/ I brist därpå beundrad/ I brist därpå fruktad/ I brist därpå avskydd och föraktad/ Man vill ingiva människorna något slags känsla/ Själen ryser för tomrummet/ Och vill kontakt till vad pris som helst.
Lasse Garoff och Jesper Karlsson: Eugen Schaumans olycka. Bearbetning/Regi: Martin Bahne. Ljus och ljud: Mikko Kaukolampi. Kostym: Sanna Pietilä. Skådespelare: Henrik Heselius, Jan Korander, Marika Salomaa-Kivelä, Fabian Silén, Jan-Christian Söderholm, Mikko Kaukolampi, Göran Schauman (röst).
Isabella Rothberg