Kineserna har i hög grad bytt ut cykeln mot bil, men ett antal miljoner har också bytt ut den mot elektrisk moped, som går tyst, rent och dessutom är effektivare än en explosionsmotor. Och på ALLA hus, till och med de minsta lerhyddor långt ute i minoritetsbyarna i sydligaste Yunnan, finns det vattenvärmare som går med solenergi, kinesisk teknologi.
Jag inser att min första kulturchock, när jag kom till ett nästan tomt Beijing under nyårshögtiden och jag kände mig som de stackars ensamma turister man ser vandrande över Senatstorget när alla finländare sitter hemma och äter skinka, har övergått i eufori över att trots allt ha klarat mig genom hela landet utan andra ord än ”God dag” och ”Tack”. Nyttiga ord i och för sig.
Min nästa mångmiljonstad var Xian, dit turister åker för att se den underjordiska armén som naturligtvis var fin. Panda Rescue Center var också helt fint om än litet mera zoolikt än jag väntat mig. Det som jag bäst kommer att komma ihåg från staden var resan till och från pandorna och chaufförens berättelse medan resten av passagerarna sov. Han var en 40-årig man som ännu för tio år sedan levde som grönsaksodlare i en by utanför staden. Staden växer hela tiden och marken skulle utvecklas. Byn förflyttades, invånarna placerades någon annanstans, med litet pengar i handen. “Jason”, (Jag har också förstått varför kineserna håller sig med engelska namn. Hur såna idioter som jag än försöker lära oss deras riktiga namn glömmer vi dem genast), kom till Xian och började köra taxi. Fick sedan anställning som chaufför för ett youth hostel och började lära sig engelska. Nu håller han på och studerar vidare på egen hand för att kunna bli guide också. På sin fritid sitter han dessutom och pluggar svåra engelska ord som “appreciate” och “memory” och diktar små pandasånger som han tror att turisterna ska tycka om. Hemma har han fru och två barn. En femtonårig pojke som är närsynt. Därför fick familjen efter tio år också tillstånd till en liten flicka som nu hämtar tofflorna åt Jason när han kommer hem på kvällen. “Jag älskar henne!” sade han med mild fadersblick.
Som motvikt till miljonstäderna kom jag till sist via ytterligare en stad, Kunming till Yuanyang i södra Yunnan och här kunde man faktiskt bo. Det är nämligen inte framtiden utan historien och naturen som är det vackraste jag någonsin sett. Under 2000 år har Hanifolket terasserat halva landskapet. De odlar ris på terasser som just nu är fyllda med vatten och väntar på risplantorna. Vattnet speglar himlen och bergen, bufflarna bökar i leran och när man går längs en bygata måste man ta en omväg runt de stora lurviga svinen som ligger och solar sig. Små flickor i klassiska hanidräkter bygger kojor av bananblad och bambunas långa toppar vajar över landskapet som dionsauriehalsar. Syrsorna spelar och grodorna kurrar i dammarna. Nu har jag helt tappat all förmåga till kritik så jag slutar och åker över gränsen till Vietnam.
Annika Luther
