Jag gillar glass. Kanske vaniljglass allra mest. Men sedan läste jag Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken. Och nu står jag tveksam i affären och vänder på glasspaketen och jämför innehållsdeklarationerna.
För det är bara 3 procent av vaniljsmaken på marknaden som är äkta. Resten är antingen syntetiskt framställd eller utvunnen ur cellulosa. Det syntetiska etylvanillinet är billigast och förstås också störst på
vaniljmarknaden, som ju inte bara handlar om glass. Vanilj/vanillin finns till exempel i choklad, mejeriprodukter, bakverk, parfymer och annan kosmetika.
Att jag vänder så mycket på paketen beror på en vanvettig lagstiftning gällande livsmedel och deras innehållsdeklarationer. Det är omöjligt att veta när man köper vanillin, eller vilken sort. Jag hittar ett märke (jep, svindyrt) som verkar innehålla bara vanilj. I de andra finns både vanilj och vanillin, vilket antagligen innebär mycket av det billiga och lite av det dyra. Vanillinet kan gömma sig, tillsammans med andra tillsatser, under ”arom”, ”aromämne” eller ”naturlig arom” – det senare utesluter väl etylvanillinet.
Sen kan man ju anse att det inte är så hemskt att äta vanillin, i alla fall den ”naturliga” som utvinns ur cellulosa. Äkta vanilj kommer idag oftast från Madagaskar, ett av jordens fattigaste länder, som kämpar med en växande befolkning och brist på livsmedel. Så okej, att jag får god glass behöver inte prioriteras.
Och alla ställen där vaniljorkidén odlas innebär långa miljöbelastande transporter, medan de för vanillinproduktion lämpade barrträden finns i stora mängder nära mig.
Men ändå, när jag googlar om vanillinet står det att framställningsprocessen är komplicerad, och att man använder kaliumpermanganat, enligt Wikipedia ”skadligt för miljön, speciellt för vattenlevande organismer, och irriterar hud och ögon”.
Den något osakliga rubriken på den här ledaren kommer sig av att japanska forskare 2006 har kommit på att man kan utvinna vanillin ur kodynga i stället för träd. Det här vanillinet finns ännu inte på marknaden, men om det gjorde det skulle det slinka in under ”aromämnen” i glassens innehållsdeklaration.
Det lustiga är att när jag läste vidare i Nilssons bok visade sig kodyngan höra till det mer harmlösa han har berätta om de hemliga ingredienserna i vår mat. Boken har gjort det mer komplicerat och mindre kul i affären. Rekommenderas bara för dem som är beredda att byta favoritöl.
Solveig Arle
