Vem styr Finland? Är det regeringen, arbetsgivarna, eller Nokia? Det har man än en gång fått orsak att fråga sig under behandlingen av dataskyddslagen, mera känd som Lex Nokia. Bolaget har hävdat att det inte varit aktivare än normalt vid tillkomsten av den, trots att flera trovärdiga källor uppgett att det hotat lämna Finland om inte lagen godkänns.
Nokia vill förhindra spridning av företagshemligheter och det kan man förstå, men sättet på vilket lagen nu trumfas igenom är ett skolexempel på hur Finland styrs bakom kulisserna: regering och riksdag är närmast marionetter och de som drar i trådarna är näringslivets ledare. Arbetsgivarnas organisation EK var pådrivande i frågan redan våren 2006, och det dåvarande arbetsministeriets kanslichef Markku Wallin berättar att han drev på en öppen beredning av frågan i en arbetsgrupp ledd av arbetsministeriet. Det dög inte för EK, som krävde att beredningen skulle ske i kommunikationsministeriet i brådskande ordning, annars skulle Nokia lämna landet.
Skillnaderna i ministeriernas synsätt kom tydligt fram när Suvi Lindén försvarade den nya lagen med att företagen ju också har rätt att beordra sina anställda att klä sig nakna när de lämnar arbetsplatsen. Arbetsministeriet fick statsminister Vanhanen bukt med genom att i sin nya regering underordna det handels- och industriministeriet.
EK:s linje har drivits av lagstiftningsdirektör Lasse Laatunen, som inledningsvis kom överens om en text tillsammans med FFC och FTFC. Sedan fortsatte EK med att bearbeta Akava, som representerar de högre tjänstemän som närmast skulle beröras av lagen. Akava var mycket kritiskt till intrången i de anställdas privatliv i det första utkastet.
I april 2007 skrev så Laatunen ett mejl till två personer på Akava som nu läckt ut:
”Mitt tålamod har tagit slut i den här frågan. Det borde det redan ha gjort för länge sen./…/Jag kommer att stämma dem som skyddat brottslingar och som missbrukat myndighetsbefogenheter i denhär processen. Jag ger mig inte innan de ställs till svars och binds vid skampålen. Jag vet vilka de är.”
Akava gav så småningom efter. Nu hävdar Laatunen att mejlet inte alls innebar någon påtryckning, utan bara speglade kutymen på arbetsmarknaden. Men nu har också regering och riksdag hamnat under arbetsgivarnas ångvält. Typiskt nog var Laatunen primus motor också bakom arbetsmarknadsorganisationernas förslag till ”social-inpo”.
Peter Lodenius
