I höst har jag haft mindre jobb än jag brukar. Men eftersom jag samtidigt haft mera pengar än jag brukar, har jag kunnat ta det lugnt. Det har betytt att jag sovit mera och vaknat senare. Och som alla som prövat på det vet, betyder det att dygnet så småningom får 25 timmar. Man somnar varje kväll senare, och vaknar senare nästa morgon. Hundarna vänjer sig, och kommer inte längre klockan nio och puffar upp en. Samtidigt försvinner behovet av begrepp som tid.
Min mamma har alltid tyckt om att mäta. När jag och min syster som små tvingades ut på utdragna söndagspromenader, brukade min mamma när vi kom tillbaka in skynda fram till klockan på spiselkransen. ”Oh, vi har varit ute i två timmar! Vad bra!”

Nyttan av promenaden kunde bara mätas i minuter. Inte i upplevelser (såsom till exempel i kliiga strumpbyxben. Så mätte min syster och jag; ju mera det kliat, desto värre promenad).
Under julen reste jag med en tolvåring, och insåg att tolv är vad man ska vara. Då är man perfekt, man vet allt och kan allt och släpar inte på onödigt bråte. Vad man inte klarar av säger man att man inte klarar av, och resten gör man.

Senare blir man så klart gråare och skrynkligare och stelare. Det finns egentligen ingen orsak att bli mer än tolv.

Min mamma sa en gång, likt många andra före henne, att hundar inte har något tidsbegrepp. Det tyckte jag är en väldigt underlig tanke eftersom det innebär att hundar inte skulle uppleva förändring. Att dom inte skulle se att ljuset växlar. Att dom inte skulle ha svårt att somna om efter att ha sovit klart. Eller att dom inte skulle bli hungriga. Att hundar inte skulle kunna ha tråkigt!
Men klockan kan dom inte! Inte heller veckodagarna. Det vet jag eftersom jag förra våren när klockorna skulle ställas fram en timme inte hittade handboken, och därför lät bli. Men märkligt nog kom äldre hunden Tilda, som brukade väcka mig med sina uppfordrande nospuffar, ändå nästa morgon en timme tidigare än vanligt. När jag berättade det åt min mamma, sa hon (naturligtvis!) att Tilda sett på klockan! Men, sa jag, den visade ju fel!

Det tog ett tag innan jag kom på vad som hade hänt; Tildas egen väckarklocka gick enligt nedrevåningsgrannens morgonritualer, och han gick naturligtvis en timme tidigare på jobb den måndagen.

Ett tag inbillade jag mig att hundarna kunde veckodagarna. Traktens hundägare brukade träffas på veckoslutsmorgnar uppe på grannberget, och varje lördag och söndag drog mina hundar iväg mig dit, genast när vi kommit ut genom porten. Vilket dom alltså inte gjorde under veckan. Men en lördag gjorde dom inte det, utan rörde sig i helt normal vardagstakt tills vi kom upp till mötesplatsen. Och där insåg jag att ingen av hundarna som kommit före oss hade gått vår väg! Så det fanns inga spår att följa.
Men jag har börjat undra om det inte är mänskorna som saknar tidsbegrepp?
Som tror att tid är nånting man mäter, och att klockan är nånting annat än ett utmärkt verktyg för oss att koordinera våra möten med, så att vi fantastiskt nog kan bestämma oss för att befinna oss på samma plats samtidigt!
Som inte ser att ljuset växlar och årstiderna, och att vänner lämnar spår som vi följer.
Att det ljusnar och att det skymmer. Att blad växer och löv vissnar. Att det blir varmare för att sen bli kallare igen. Men tid? Tid skulle ju innebära att vi kommer någonstans ifrån, och är på väg någon annanstans (om än bara på en meningslös söndagspromenad). Att det fanns nånting att mäta? Men vad?

Lena Malm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.