Vad är det då för lektion som pågår och vad innebär det att den hålls inomhus? Ja, en närliggande tolkning är att den handlar om språket och hålls inne i detta språk – var annars? Varje dikt handlar om döden, ska den japanske zenpoeten Basho ha sagt, men varje dikt handlar också om skrivandet och dess villkor. Något som i sin tur kan tolkas metaforiskt, om man så vill – och så vidare. Språket förblir en oavslutad rörelse.
Avdelningarna i boken föregås av skisser som beskriver olika moment i processen att vika en låda av en pappskiva. Majoriteten av texterna är ordnade i jämna rektanglar och detta leder till att mellanrummen mellan orden dras ut, ibland till stora luckor som fungerar som ett slags pauser eller cesurer, också visuellt. Kanske lådan behövs för att hålla ihop raderna – utan den skulle språket falla sönder i sina beståndsdelar.
Frånvaron av versaler förstärker intrycket att språket i texterna är material som bearbetas mekaniskt och slumpmässigt, men så är naturligtvis inte fallet. För det händer spännande saker inne i ”vår bokstavskartong”, vilket får läsarens tolkningsapparat att surra igång. Berättarrösten i en av de inledande texterna räknar in början och uppmanar sedan till inramning av det som följer: ”ett – tu – tre, gör: ram.” Och detta som följer är: allt ”som är a och o i skrivande stund”.
Vi befinner oss i Norrbotten, faktiskt, också det en utgångspunkt, för författaren som vuxit upp i Luleå och Övertorneå (”i början är vårt här som vidgas”); också det en plats där gliporna i det normerade språket blir synliga: fram sipprar dialekt och provinsialismer, finska (”stor stavas iso, berg är vaara”), arkaismer och underligheter: ”vi väfer, vi väfte”.
Till Norrbotten kom konstnären Barthélemy Lauvergne (1805-1871), tillsammans med en fransk vetenskaplig expedition, och betraktade ”kyrkan borti matarenki” med den förförståelse som färgar alla kulturella möten och som också har en maktdimension. Lauvergne är ett exempel på de förbiilande historiska gestalter och händelser som gradvis synliggör bokens sammansatta tematik. Texten tangerar frågor om definition, representation och relationer, och om exploatering, övergrepp och motstånd.
Den politiska aspekten är tydligast i några textpartier som hänvisar till den algeriska frihetskampen: ”de summariska avrättningarna i byn bin-abid” och ”attacken mot postkontoret i oran 1949”. Men hur hamnar vi i det sammanhanget mitt i allt? Kanske är kopplingen storresenären Lauvergne, som också besökte Algeriet, och den koloniala mentaliteten. Platsförflyttningen innebär dock inget brott mot den inre logik som samlingen etablerar.
Vikgren viker och väfer sina kartongdikter med stor säkerhet. Det man först fäster sig vid är det noggrant avvägda tonfallet och den speciella känslan för orden och språkljuden. Utöver a och o är i den vokal som är mest framträdande, inte minst i de patinerade rumsadverb som återkommer med jämna mellanrum: häri, baki, borti, neri, häruti och däruti. Exakt vilken mission de har i texten är svårt att fastslå, men effekten är precis, på ett sätt som väcker både nyfikenhet och respekt. Detsamma kan sägas som hela detta intrikata diktverk.
David Vikgren: Inomhuslektionen. Grafisk form: Annika Lyth. Wahlström & Widstrand, 2008
Ralf Andtbacka
