Rubriken på Mikael Brunilas utmärkta kolumn om universitetsreformen (Ny Tid 4/09) var ”Från Lissabon till Kina”. Att ”Lissabon” stod för EU:s mål att bli ”världens mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi” framgick klart, men vad stod ”Kina” för?

I stället för Kina kunde det kanske ha stått Shanghai.

I juni 2003 publicerade ett institut för högre undervisning vid Shanghai Jiao Tong universitetet för första gången en lista som rangordnade världens universitet. Avsikten var begränsad: att hjälpa de kinesiska studerandena att välja ett bra universitet för sina fortsatta studier utomlands. Avsikten var inte att påverka finsk univers­itetspolitik, men så gick det.

Vi sägs vara ett idrottstokigt folk och i idrott spelar placeringarna en viktig roll. Dessutom är vi måna om vårt rykte i stora världen. Därför är det ännu viktigare att komma högt på alla rankinglistor som görs upp utomlands. Shanghai-listan klarade nyhetströskeln med schvung och de universitet som rymdes med kunde framhäva sin överlägsenhet i förhållande till dem som hade lämnats utanför. Sedan dess får vi årligen veta vilka av våra universitet som klättrat uppåt och vilka som har fallit tillbaka i rangordningen. Tyvärr är det inte bara i Finland som många har trollbundits av listan från Shanghai. Den chockade universitetsadministratörer runt om i Europa.

Det stod klart att vi definitivt måste tänka om. Listan toppades av en lång rad amerikanska och ett par engelska universitet. De svenska universiteten klarade sig rätt bra, men för Finlands del var det bara Helsingfors universitet som – med knapp marginal – rymdes med bland de hundra bästa. Vi hade uppenbarligen för många små och medelmåttiga universitetet utspridda över landet. Därför behövdes det nya krafttag i form av sammanslagningar i olika varianter. Av dessa var den viktigaste det nya ”innovationsuniversitetet”, som senare fick namnet Aalto-universitetet. Med det namnet skulle man komma högt åtminstone då universiteten rankades i bokstavsordning.

För att komma högt på Shanghai-listan gäller det att ha utbildat eller anställt så många Nobelpristagare och matematikmedaljörer som möjligt, att ha så många toppciterade forskare som möjligt, samt att ha många artiklar i Nature and Science och artiklar som upptagits i Science Citation Index eller Social Science Citation Index.

Kriterierna är klara, fastän kanske inte så lyckade om man som student söker efter ett bra och billigt universitet. Kriterierna gynnar inte heller sådana universitet vid vilka det skrivs böcker på obegripliga språk – t.ex. finska, svenska eller tyska.

Det är uppenbart att den nya universitetslagen har kommit till för att stärka våra univers­itets ”internationella konkurrenskraft”. Honnörsorden i reformen är visserligen ”autonomi”, ”mindre byråkrati”, ”effektivitet” och ”kvalitet”, men under dessa finns en osynligare agenda, som vill göra univers­iteten mer projektinriktade, mer konkurrensmedvetna och framför allt professionellt styrda. En syn på universiteten som innebär toppstyrning, utomakadem­isk styrelsemajoritet, svagare tjänsteställning för de anställda samt en hårdnad kamp om studenter och privata pengar bryter förstås med klassiska akademiska frihetliga och kollegiala traditioner. Det sägs inte ut, men är uppenbart för dem som verkar vid universiteten.

Om vi rangordnar univers­itet så måste vi utgå från en föreställning om ett idealunivers­itet. Först sedan är det möjligt att försöka hitta indikatorer med vars hjälp vi kan ranka på ett vettigt sätt. Mitt idealuniversitet liknar inte det som Shanghai-listan eller våra universitetsreformatorer tycks tänka sig. Det liknar mera det som den belgiska filosofen Philippe Van Parijs beskrivit på ett inspirerande sätt i artikeln European higher education under the spell of university rankings.

Att idealuniversitet är tillräckligt stort för att omfatta en bred skala av ämnen, som effektivt bidrar till både ökningen och spridningen av kunskap, som kan ge sakkunniga råd åt beslutsfattare och nya insikter åt opinionsbildare. Det verkar för att göra kunskapen fritt tillgänglig och vågar öppet engagera sig för en moralisk bildning av sina studenter. Dess medlemmar drar sig inte för att i sann­ingens och rättvisans namn tala ut, i synnerhet när det går emot de maktfullas intressen eller allmänhetens fördomar.

Men lägg idealen åt sidan och sänk dig till realiteterna för dagen!

Vid Åbo Akademi har vi redan utgått från att universitetslag­en kommer att börja gälla från och med nästa år. Vi anpassar oss inte bara till den toppstyrning som lagförslaget innebär – vi gör det med råge. Om det går som akademiledningen skisserar i ett förslag till ny förvaltningsstruktur kommer det att, i stället för sju fakulteter, finnas tre regionöverskridande ”vetenskapssektorer” som leds av varsin av styrelsen tillsatt heltidsanställd prorektor. Under dessa skulle det finnas ”kunskapsområden” bestående av flera närstående ämnen. Eftersom den ämnesvisa förvaltningen aldrig kan upphävas innebär förslaget att det tillkommer ytterligare en nivå i förvaltningen.

Då samarbetet inom vetenskapssektorerna säkert kommer att vara mera krävande än inom de nuvarande fakulteterna blir följden knappast mindre administrativt arbete. Den regionala dragkampen mellan Åbo och Vasa flyttas ett steg längre ner i hierarkin med allt vad det kan innebära för sinnesfriden och arbetsron. I sista hand blir det den exklusiva styrelsen som bestämmer och då kommer rektorns och prorektorernas – chefernas – ord att väga tyngst.

Det är klart att man kan försvara en reform som sätter de stora helheternas intresse framom de anställdas och ämnenas enskilda intressen, men jag tror ändå så pass mycket på dem som verkar vid universiteten, att det vore bättre om de – inte chefer, som lever i sin speciella chefsvärld – ansvarar för att upprätthålla de ideal som varit utmärkande för just universiteten. Universiteten har en egenlogik som kan skadas både av politisering och av marknadsstyrning.

Vad som gäller är att försvara och utveckla – med eller utan rankinglistor – den högre bildningens och utbildningens egenart.