Pjäsen Guds vessla går på jakt berättar om Henry Parland och Gunnar Björling och om en vänskap som inte kunde bli annat än destruktiv.


”Jazzens diktatur” och ”en viss djävulsdialektik” beskriver tillståndet i den finlandssvenska modernismen under 1920-talet, enligt Rabbe Enckell, i inledningen till den postumt utgivna Hamlet sade det vackrare av Henry Parland.

Och just Parland var barnsligt förtjust i spriten, dansen och jazzmusiken. Han dog ung, bara 22 år gammal, i sviterna av scharlakansfeber men hann ändå med några intensiva och utsvävande år som juridikstuderande i Helsingfors. Dit hörde de långa luncherna på Opris, där han umgicks med sällskapet kring den modernistiska tidskriften Quesego. Så lärde han också känna Gunnar Björling.

Den drygt tjugo år äldre Björling tillhörde visserligen en annan generation, men de ägde båda ett intresse för det experimentella språket och dikten, och nog för att de kunde supa ganska häftigt men i pjäsen Guds vessla går på jakt fängslar de en med pigga och intelligenta samtal.

Pjäsen handlar alltså om mötet mellan den unge Henry Parland, spelad av Simon Mezher, och mentorn Gunnar Björling, utmärkt tolkad av Staffan Göthe. Guds vessla går på jakt är nyskriven av den svenske dramatikern Magnus Nilsson och är den sista i en trilogi om de finlandssvenska modernisterna (Edith Södergran och Elmer Diktonius), där Guds Djärvaste Ängel och Kråkslottspoeten utgör de två första delarna. Titeln är ett citat av Diktonius om vännen och kollegan Björling.

Med på scen finns också den dansanta Johanna Thors Ami Östlund, som Henry å ena sidan vurmar för, å andra sidan inte riktigt. Lillebrodern Oscar Parland visar sig vara en kvick typ, speciellt när Henry är ute ur bilden och Anton Lundqvist får några lysande roliga minuter i rampljuset. Pappa Parland spelas av Magnus Nilsson själv.
Men det är Henry Parland som är den absoluta mittpunkten. Det handlar om makt. Han tillåter sig inte att hänge sig åt något/någon förbehållslöst och håller sig alltid skarp, alltid iakttagande. Med Björling förhåller det sig annorlunda. Han är mycket omsorgsfull och omständlig i sin kärlek till Henry. Det är mycket rörande samtidigt som det är tungt att följa hur maktbalansen förflyttas från rollerna lärjunge-mentor och Gunnar förlorar sig själv i Henry. Det är en vänskap som till slut inte kan bli annat än destruktiv.

När pappa Parland fått nog av Henrys dekadenta livsstil och skickat iväg honom till den litauiska staden Kaunas skruvas tempot ner, för att liksom belysa hur livet för de närmast sörjande i Helsingfors går vidare. Livet utan Henry är inte längre lika sprudlande som vichyvatten. Björling som sörjer Parland i nya kritvita tygskor tycks nästan enfaldig. Som åskådare är det på alla sätt ganska tungt att följa utgången.
Men musikinslagen och den svängiga dansen gör sig bra på scen och är trevliga avbrott mellan de ganska utdragna scenerna – tills Parland slutligen försvinner i en sista dans mot den scharlakansröda himlen.

Staffan Göthe som Gunnar Björling är suverän. Han gestaltar samma ödmjuka och anspråkslösa ton som finns i Björlings dikter. Lika mycket omsorg har Magnus Nilsson lagt ner på texten, som också hör till pjäsens stora behållning.
När ensemblen nu kommer och gästspelar på Esbo Stadsteater tycker jag att ni ska ta chansen och se föreställningen!


Oktoberteatern: Guds vessla går på jakt. Manus och regi: Magnus Nilsson. Dramaturgi: Ninne Olsson. Scenografi: Jonas Holmberg. Dekor och kostym: Märta Fallenius. Koregorafi: Peter Kleinwichs. Ljus: Figge Holmberg. Ljusteknik: Tomas Larsén. Ljud: Susanne Renegård. I rollerna: Staffan Göthe, Simon Mezher, Johanna Thor, Anton Lundqvist och Magnus Nilsson.  Esbo Stadsteater: 12 och 13.2. kl 19.00, 14.2. kl. 15.00. www.espoonteatteri.fi

Lorna Bartram

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.