Den kenyanska nobelpristagaren Wangari Maathai håller precis på att gräva ner en trädplanta i jorden. Bredvid henne står en etiopisk kvinna och tigger vatten. En bit därifrån befinner sig den österrikiska uppfinnaren Schauberger, som utvecklade en miljövänlig teknik för att utvinna energi ur vattnets cirkelrörelse. De små lerskulpturerna är utplacerade överallt i Angela Oker-Bloms ateljé i Kabelfabrikens femte våning.

När jag besöker ateljén är det fortfarande några dagar kvar till vernissagen på Galleria Pirkko-Liisa Topelius. Genom de stora fönstren som vätter mot Kabelfabrikens gård strömmar solljus in och längs med väggarna klättrar präktiga grönväxter. Det knäpper från brännugnen, ännu återstår några verk.

– Det viktiga med utställningen är att jag funderat mycket på miljön, på hur vi lever, hur sparsamma vi borde vara, men hur bergen av plast bara växer. Jag har försökt leva ekologiskt hela mitt liv. Det handlar om balans, om varsamhet. Man ska inte skövla utan ta försiktigt, säger Angela.

Intresset för naturen har löpt som en röd tråd genom hela hennes konstnärskap och liv. Miljöfrågorna började engagera någongång under studietiden på 1960-talet vid Helsingfors universitet.

– Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut. Jag minns att jag ritade plakat till diskussionskvällar på Nylands Nation. Samtidigt började pengar plötsligt spela en stor roll i samhället, medan det för mig alltid varit en bisak. Att samla pengar på hög, att hela livet skulle gå ut på det, känns tragiskt, säger hon.

Angela Oker-Blom har aktivt ställt ut sedan mitten av 1970-talet och under de senaste åren har man kunnat ta del av hennes verk på bland annat Korridorgalleriet i Kabelfabriken, Galleri Gjutars i Vanda och i Domkyrkans krypta. Angela är också barnboksillustratör och har bland annat illustrerat boken Mikko Tuulenpuuska (1991) och böckerna om Mimmi och Petteri-pyörätuoli. I Ny Tid är Angelas konstkritik ett återkommande inslag.

Till en början var det målning och teckning som upptog Angelas energi, hon arbetade med kol, pastell och olja, men efter en vistelse i Kina lämnade hon duken till förmån för leran.

– Jag åkte dit för att lära mig kinesisk tuschteknik och så plötsligt när jag kom hem till Finland började de här skulpturerna bara komma!

Levande process

På en pall intill fönstrena i ateljén brukar Angela sitta och forma leran med händerna.
– Det är en levande process. I något skede tittar sedan skulpturen tillbaka på mig och då är den färdig, förklarar hon.

Hon tar fram en liten skulptur föreställande en man som rofullt sitter med benen i kors. I hans brungrå hud avtecknas ljusare partier och hon förklarar att det är saltet i leran, som orsakat färgförändringen.

­– Man kan aldrig veta riktigt hur det blir, värmen gör spännande saker. Leran är ju i sig ganska färglös, men genom att behandla den med olika medel växer ljus och skugga fram.

Konsten har funnits med i Angelas liv sedan barnsben.

– Min pappa målade, men han gömde alltid undan sin målfärgslåda i ett skåp. När mina föräldrar var borta brukade jag ta ner lådan, dofta på alla färgerna i de små tuberna. Det var den underbaraste upplevelsen.

De första studieåren ägnade Angela däremot åt filosofi, konsthistoria och arkeologi vid Helsingfors universitet, men till sist kunde hon inte hålla sig längre, utan lämnade landet för att studera vid konstakademin i Rom.

– Det var fantastiskt, det fanns ju otroliga konstverk överallt. Och undervisningen var gammaldags, först skulle man lära sig rita ordentligt. Så det första året ritade vi med kol efter levande modeller. I dag när jag gör mina skulpturer behöver jag ingen modell, proportionerna sitter i ryggmärgen.

Angela har aldrig fått någon formell keramikerutbildning, vilket hon ser som ganska positivt.

– Jag vet inte vilka ingredienser man inte får blanda med varandra, därför vågar jag experimentera fritt. Jag har inga regler som binder mig.

Ivrig aktivist

Angela Oker-Blom är inte bara en konstnär med många järn i elden, hon är också en aktiv urangruvs- och kärkraftsmotståndare och medlem i nätverket Artists for a Clean Future.

– Det är jätteviktigt att vi tänker på hur världen ser ut om femtio eller hundra år. Det är den värld våra barn ska leva med. Har vi moraliskt rätt att förgifta vatten och jord, som de behöver för att leva? I Australien och Niger driver man bort ursprungsbefolkningen från sina hem, källorna sinar, bara för urangruvornas skull. Finland köper uran från Niger, Australien, Kanada och Kazakstan, alltså har vi ett ansvar för hur naturen påverkas där, säger hon.

Om kvällarna när Kabelfabriken är tömd på folk, breder hon ut tygstycken i korridoren och pryder dem med slagord. Om dagarna cyklar hon från demonstration till demonstration, med banderollerna på pakethållaren. Kampen för en ren miljö finns ständigt närvarande i konsten och skulpturen ”Sju generationer” förkroppsligar tydligt Angelas tankegångar. I en avlång båt sitter sju små figurer och spanar ut över vattnet.

– Indianerna i Nordamerika tänkte alltid sju generationer framåt när de skulle fatta beslut. Nu tänker vi ett år framåt, eller en regering framåt i tiden.