Den begreppsliga grundstrukturen i Barack Obamas installationstal är en trestegsmodell. Det första stadiet är den nuvarande krisen och en allmän medvetenhet om den (”That we are in the midst of crisis is now well understood”). Här räknar Obama upp krig, dålig ekonomi, illa fungerande hälsovård och skola, skadlig förbrukning av energi.

Till krisen hör emellertid också ”en dränering av tillförsikten i hela landet”, en känsla av oundviklig nedgång i USA:s status och levnadsstandard. Det är uppenbart att talets retoriska udd riktas mot detta – men erbjuds lyssnarna verkligen substans för att stöpa om sitt missmod?

Efter krisen är det andra stadiet i modellen ”vår” beslutsamhet att möta utmaningarna, även då det innebär uppoffringar och svåra beslut. Det tredje stadiet är sedan framgången, då problemen har lösts och krisen på olika områden har övervunnits.
Det mest konkreta handlingsprogrammet i talet tycks i förstone djärvt spänna över båda dessa stadier med uttalanden som ”vi skall hantera teknikens underverk för att höja kvaliteten på hälsovården och sänka dess kostnader” och ”vi skall ta i bruk solen och vindarna och jorden för att förse våra bilar med bränsle och driva våra fabriker”. Men vid närmare eftertanke inser man att Obama i själva verket utlovar endast beslutsam handling, men ingen framgång.

Inga löften

Uttrycket ”för att” är nämligen tvetydigt i uttryck som ”to raise health care’s quality” och to ”fuel our cars”. Det kan syfta antingen på både ansträngningen och framgången eller endast på ansträngningen. Tänk på uttrycket ”Jag har arbetat hårt för att få det här jobbet”. Det låter som om den talande också har fått jobbet, men det kan faktiskt avse endast ansträngningarna: ”Jag har arbetat hårt för att få det här jobbet, men nu är det min medtävlare som får det”.

Så är det också med Obamas välklingande program, och likaså när passagen avslutas: ”All this we can do. And all this we will do.” Man tror först att han här utlovar framgång med eftertryck, men i själva verket syftar uttalandet bara tillbaka på de föregående ”för att”-konstruktionerna och garanterar alltså ingenting annat än en beslutsam ansträngning.

Detta mönster återkommer sedan flera gånger i talet. Strängt taget ger Obama en enda gång ett otvetydigt löfte om framgång, nämligen då han säger till terrorns våldsverkare: ”vi kommer att besegra er” (”we will defeat you”). I alla andra fall av framtidsorienterad handling undviker han på tre sätt ett sådant löfte.

För det första utnyttjar han fortsättningsvis tvetydigheten i ”för att”-konstruktionen: ”arbeta oförtrutet för att minska kärnvapenhotet”, arbeta tillsammans med fattiga länder ”för att bespisa utsvultna kroppar och livnära hungriga sinnen”. Kommer det arbetet att bära frukt? Om det säger de klingande orden faktiskt inget.

För det andra väljer Obama då och då uppenbart försiktiga formuleringar: ”minska” kärnvapenhotet, men inte avlägsna det; ”börja” lämna Irak och skapa fred i Afghanistan; och ”vi kan inte annat än tro” att fördomar skall upplösas och Amerika spela en roll i att införa ett nytt tidevarv av fred. Men nödvändig tro är inte detsamma som trygg tillförsikt, än mindre säkerhet om utgången.
För det tredje förekommer några enskilda uttryck som vart på sitt sätt undviker att lägga substans i den storslagna klangen. Obama säger till exempel att ”vi” ansvarsfullt skall ta på oss plikter för att vi vet att ingenting är så tillfredsställande som att ”ge en svår uppgift vårt allt”. Men det lämnar dörren öppen för ett misslyckande, där den enda trösten är att veta att man trots allt gjorde sitt yttersta.

Ingen seger

Intressantast är talets avslutning. Som sig bör sammanfattar den alla de tidigare nämnda problemen i bilden av den prövning som nu förestår. Därvid väljer Obama en oväntad men logisk utsiktspunkt: vad kommer våra barnbarn att säga om oss? Här ligger perspektivet alltså så långt fram i tiden, cirka femtio – sextio år, att man måste tänka sig att vi har gått igenom modellens alla tre stadier: kris – ansträngning – resultat. Här skulle ett verkligen optimistiskt tal handla om seger och framgång med uttryck som ”They will say that we prevailed / triumphed / conquered”.

Men Obama slutar i själva verket: ”Må våra barnbarn säga att när vi prövades så vägrade vi att låta denna resa ta slut, att vi inte vände tillbaka och inte tvekade; och att vi med ögonen riktade mot horisonten och Guds nåd över oss bar vidare frihetens stora gåva och säkert överlämnade den till kommande generationer.”

Återigen dröjer orden vid det andra stadiet: vi möter prövningen utan att tveka och med blicken fäst på framgångens avlägsna mål. Men Obama säger inte att vi kommer att nå denna horisont i alla de svåra utmaningar som han har behandlat: ekonomisk kris, krig, klimathot. Det enda som uttryckligen sägs bära fram till kommande släktled är ”frihetens stora gåva”, den amerikanska demokratin med dess medborgerliga fri- och rättigheter.

Och egentligen inte ens den. Hela slutpassagen är nämligen ställd i den fromma förhoppningens tecken: ”Let it be said by our children’s children that when we were tested …”: “Må våra barnbarn säga … Låt det bli så att de säger …”. Det som sedan följer uttrycker därmed ingen förtröstan, bara ett önskemål.

Analysens resultat är förbluffande. I och för sig är det välkänt i såväl politik som reklam och propaganda att tonen kan överflygla innehållet. Men sällan har man sett en så gräll kontrast mellan en optimistisk ton som lovar runt och en substans som i samma andetag håller tunt – så tunt att den snarast uttrycker den motsatta hållningen.
Rent av skrämmande är det att reflektera över varför det är så. Man kan naturligtvis säga att Obama bara är ärlig då han utlovar insatser och inte en framgång som ingen säkert kan förutsäga. Men då han gång på gång storstilat framhäver den beslutsamma handlingen, samtidigt som han undviker att peka ut dess resultat, uppstår bilden att han vill väcka entusiasm, men egentligen inte tror på framgång. Vi är fast beslutade att försöka, men vi kommer kanske inte att lyckas – det blir kontentan av talet under all upplivande retorik.

Detta kan knappast vara ett olycksfall i arbetet, en oförmåga att formulera den optimism man känner. Utan tvekan har den skicklige talaren Obama och en stab av medarbetare i veckor lagt ned minutiös möda på de två tusen fyrahundra ord som skall spridas till hundratals miljoner åhörare.

Slutsatsen måste bli att Obama är så pessimistisk för att han vet mycket som vi inte vet. Under de senaste månaderna har han dirigerat om sin uppmärksamhet från valkampanjen till en djupgående politisk analys. Han har kanske också som blivande president fått tillgång till statsförvaltningens hemligstämplade lägesbeskrivningar. Min tolkning är därför att hans förändrade och – i förhållande till valkampanjen – mer pessimistiska hållning inte bara följer av att han nu kan överge den entusiasmerande presidentkandidatens patentoptimism. Den följer av att han vet och förstår mer än när han var kandidat.

Som president är Barack Obama säkert den bästa möjliga personen att ta sig an problemen. Men hans tal antyder att det som han nu vet om USA:s och världens tillstånd har överträffat hans värsta farhågor.

---

Kommentar

Liksom Torsten Pettersson slogs jag av talets kärva budskap, det är hårda år som väntar amerikanerna. Krisens botten är långt ifrån nådd och även om Obama lyckas med sin offensiva ekonomiska politik, så kommer ett gigantiskt budgetunderskott att vänta på amerikanerna den dag det har vänt.

Ändå kunde jag inte låta bli att motvilligt ryckas med av installationen. Inte så mycket av talen och festligheterna, som hade en ganska rituell prägel, men av folks glädje och förhoppningar. Samma morgon hade jag mött en granne i trappan. Han förklarade att denna dag var den största han hade upplevt i USA:s politiska historia. Så kände många amerikaner. Det kunde läsas i ansiktena på de miljoner som stod och lyssnade. Deras glädje, stolthet, lättnad och deras förhoppningar lyste i deras tårar, leenden och ögon.
Hur ska Obama ha möjlighet att leva upp till dessa enorma förväntningar? Även om många amerikaner är beredda att ge honom tid och inser situationens allvar, så är det svårt att inte se att det är upplagt för besvikelse. Vart ska folk vända sig då?

Lika ointresserade som amerikaner brukar vara av omvärlden, lika besatta kan de vara av sin egen historia. Vid Obamas installation regnade jämförelserna och referenserna till tidigare presidenter, allt ifrån Lincoln till Kennedy och Clinton. Själv tycker jag att det är slående hur mycket som påminner om situationen då Franklin Roosevelt tillträdde 1933. Djup ekonomisk kris, banker som går omkull och massarbetslöshet präglade den tidens USA. Men Roosevelts politik lyckades inte bara vända den ekonomiska utvecklingen. Han lyckades också återskapa folks tilltro till politiken och framtiden.

Förväntningarna på Obama är inte mindre än så, att vända den katastrofala ekonomiska utvecklingen och lyckas samla amerikanerna som är djupt splittrade efter Bushs år vid makten. Kanske uttryckte tidningen the Onion det allra bäst med sin rubrik efter att Obama hade blivit vald: ”Black Man Given Nation’s Worst Job”.

Jonas Sjöstedt