Dagstidningen är en teknologisk anakronism. Tusentals hektar skog avverkas och processas till papper som svärtas ned med kemikalier och transporteras med energislukade bilar till folks brevluckor dit de stoppas för hand.


Allt detta när information digitalt blixtsnabbt och billigt kan distribueras genom rymden.
Tidningen har överlevt tack vare sin strålande affärsidé. Verksamheten bekostas både av budskapets mottagare – läsaren – och de sändare för vilka tidningen upplåts för annonser. Pengarna strömmar in från kommunikationskedjans båda ändor.
Mediet är som bäst ett kanalmonopol. Annonskostnaderna är de vägtullar eller kanalavgifter som producenterna måste betala för att utnyttja det informationsrör tidningarna öppnar.

Samtidigt som tidnings­ägaren har haft en ”licens att trycka pengar” har han fyllt en central samhällsuppgift. När maskinerna möjliggjorde massproduktion för masskonsumtion med moderna transportmedel som förmedlande länk, behövde de också masskommunikation för att informera om sina alster. Rotationspressen spottade ut miljonupplagor som levererades till läsarna med samma tåg, fartyg och bilar som transporterade varorna.

Tidningarna blev också det offentliga forum för politisk diskussion som ett demokratiskt samhällssystem behövde.
I dag håller treenigheten mellan nationalekonomisk och demokratisk uppgift och affärsidé på att vittras sönder av digital ICT – Information and Communication Technology.

När informationen söker sig sina egna vägar genom rymden kan inga kanalmonopol existera. Det går som när reklamtelevisionens guldgruva MTV fick konkurrens via satelliterna. En motorväg kan inte tullfinansieras om det finns många alterntiva landsvägar.

Samhällskonstruktionen kring tidningen håller därför på att raseras. Vad som kommer i stället vet ingen. Många hoppar i galen tunna, utan klar affärsidé.

HSS, KSF och fonderna startar sajten Peppar. KSF media yrar om att dess tidningar skall gå utan förlust. Det hjälper inte de finlandssvenska tidningarna att hålla ihop det samhälle de finns till för. En av Hbl:s främsta skribenter lämnar tidningen under klagan om bristande förståelse för tidningens ekonomi.

Amos Anderson brukade varna för banker och SFP. Om han visste med vilken bankirmentalitet hans arv förvaltas så skulle han rotera i sin grav med samma hastighet som den gamla tryckpressen vid Mannerheimvägen 18.

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.